Kanske det är för att jag är trött på hela den här situationen - men framför allt på att inte kunna gå i mässan - som jag tänker i citat. Eller så är det bara en sådan situation att man helt naturligt famlar efter formuleringar och faller tillbaka på sådant som bättre skribenter har producerat. Det må vara hur det vill med den saken, men idag är det Shakespeare och Runeberg som gäller. Och för all del, sämre sällskap kan man ju ha. Hos Shakespeare har Hamlet alltid varit min favorit (och man påminns om det gamla skämtet om att Hamlet är en nog så bra pjäs, den är bara så full av citat). Ett av de citaten - som faktiskt används mer på svenska än på engelska, tycker jag - är "ur led är tiden". (Inte så att man aldrig skulle säga "the time is out of joint" på engelska, men jämfört med engelskans många andra Hamlet-fraser så har det lägre frekvens än på svenska - kanske för att den bestämda formen fungerar lite "allmännare" på svenska än på engelska?) Och visst är tiden ur led just nu. |
När jag ser tillbaka till 70-talet och största delen av 80-talet, till det kalla krigets dagar, då kändes livet inte lika historiskt, om ni förstår vad jag menar. Då var det mer som att man oroade sig för att något historiskt - ett icke-kallt krig, alltså - skulle inträffa. Men det gjorde ju inte det.
Inte förrän muren föll. Det var historiskt och det insåg man. Jag minns hur jag försökte få min lillebror - som måste ha varit ungefär tio år gammal då - att fatta att man hade delat ett land i två delar och att det splittrade familjer och delade släkter och att alla var glada för att splittringen nu var över. Och nu sitter vi här i en uppenbart historisk tid, med en osynlig mur och en osynlig fiende som gör att jag inte kan hälsa på hos mina föräldrar i Helsingfors, som gör att min kusins boksläpp sker på webben i stället för i glada vänners lag, men som också ändrar på mycket mer än så. |
Nu är allt annorlunda. Det är så mycket mer allvar i luften. Så mycket mer sjukdom och död.
När jag trodde att jag hade AVM och kunde drabbas av hjärnblödning precis när som helst (det visade sig alltså vara en feldiagnos) lyckades jag i några dagar leva med den konkreta vetskapen om att döden är nära. Det jag framför allt minns är den lite förundrade insikten om att jag inte hade något behov att lägga om mitt liv. (Det värsta var att behöva berätta om diagnosen för mina föräldrar.) Till vardags skjuter vi ifrån oss tanken på döden. Bland annat därför påminner oss askonsdagsmässan om att vi ska dö: Memento mori.
Nu aktualiserar coronapandemin döden i vardagen på ett helt nytt sätt. Den säger samma sak: Memento mori. Kom ihåg att du ska dö. Kanske inte nu och kanske inte i covid, men hur du väljer att hantera den här epidemin påverkar andra människors hälsa, på liv och död.
På det sättet har liv och död inte varit med i vardagen sedan kriget. Och det för mig till Runeberg. Dagens citat från honom är inte något ur Fänrik Ståls sägner - det finns inget "den kulan visste hur den tog" över covid, tänker jag - utan Idyll och epigram. Det är bonden Paavos "Herren prövar blott, han ej förskjuter" som jag hör eka i mig. Coronatiden är en motgång och en prövning, visst, men det betyder ju definitivt inte att Gud har vänt oss ryggen. Vi lever inte bakom Guds rygg, hur det än känns ibland. Nu gäller det bara att blanda hälften bark i brödet. |