Jag antar att jag läste den versen med ungdomens självklara hybris den där första gången: Här duger inga halvmesyrer! Men efterhand vill jag minnas att det började kännas som ett ganska tungt ansvar. Att helt på egen hand - visserligen hjälpt av bön och bibelläsning, men utan någon församlingsgemenskap och framför allt utan sakramenten - gå i land med att vara fullkomlig, det kändes definitivt svårt.
|
Den raden ledde mig småningom till katolska kyrkan och via dopet till de övriga sakramenten, den livsviktiga hjälpen på vägen. Eukaristin är vår vägkost, men bikten lastar av tidigare misslyckanden, så att man slipper bära tunga bördor och i stället kan gå vidare och leva i nuet. Och det är viktigt, för det är i nuet allt står på spel.
|
Och det är det vi alla är kallade till. Helighet. Fullkomlighet. Gudslikhet.
|
Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.
Matt 5:48
|