Pyhän Henrikin perintö ja ekumenia
|
Till sidan Arkivpärlor
Nic Veenkers text om S:t Henrik på svenska finns nedanför biskop Paul Verschurens text |
Pyhän Henrikin, maamme ja hiippakuntamme suojeluspyhimyksen juhla johtaa ajatuksemme itsestään takaisin Suomen katolisuuden alkuvaiheisiin. Se muistuttaa meitä niistä vuosisadoista niin sanottuun uskonpuhdistukseen asti, jolloin koko Suomessa, ortodokseja lukuunottamatta, tunnustettiin katolista uskoa, jolloin Suomessa oleva kirkko eli uskon ja rakkauden ykseydessä Rooman paavin ja koko maailman katolilaisten kanssa. Vaikka me nykyään muodostamme täällä hajaannuksessa olevan kirkon, saamme oikeutetusti iloita siitä, että me tunnustamme sitä samaa uskoa, jota pyhä Henrik julisti, sitä samaa uskoa, jota ilmentävät keskiajan kivikirkot.
Mutta tämä juhla ei muistuta ainoastaan menneisyydestä, vaan viittaa myös tulevaisuuteen; se ei muistuta ainoastaan siitä ykseydestä, joka kerran oli olemassa, vaan kehottaa uudelleen pyrkimään ykseyteen, joka on toteutettavissa. Tämä ”pyhä tehtävä, nimittäin kaikkien kristittyjen välisen sovinnon saavuttaminen yhden ainoan Kristuksen kirkon yhteydessä ylittää inhimilliset voimat ja kyvyt.” Siksi meidän on asetettava koko toivomme Kristuksen rukoukseen kirkon puolesta, Isän rakkauteen meitä kohtaan ja Pyhän Hengen voimaan. Tästä toivosta Paavali kirjoittaa roomalaisille: ”Mutta toivo ei saata häpeään, sillä Jumalan rakkaus on vuodatettu meidän sydämeemme Pyhän Hengen kautta, joka on meille annettu.”
Mutta meidän tehtävämme ei pääty siihen, että asetamme yhteisen toivomme pyhään Kolminaisuuteen. Meidän toivomme ei ole kristillinen eikä realistinen, ellei se ilmene tavassa, jolla elämme: ”Jokainen puu tunnetaan hedelmistään.” Meidän on siis annettava itsemme tälle pyhälle tehtävälle pyrkiä kaikkien kristittyjen väliseen yhteyteen.
Pyhän Henrikin juhlapäivänä, joka sattuu yhteen ekumeenisen rukousviikon alkamisen kanssa, meidän sopii miettiä millä tavalla me voimme osallistua pyrkimyksiin yhteyden saavuttamiseksi. Tämän yhteyteen pyrkimisen piirteet voidaan kuvata seuraavasti:
Ensi sijassa tarvitaan rehellinen vakaumus siitä, että olisi liian yksipuolista nähdä vain se, mikä erottaa meidät toisista kristityistä. Kaikissa kirkoissa on nimittäin havaittavissa yhteisestä perinnöstä virtaavia kristillisiä aarteita, joita on pidettävä arvossa. Ja erityisellä ilolla voidaan todeta, että on paljon, mikä meitä yhdistää toisiin kristittyihin. Nämä eivät ole tyhjiä sanoja, sillä me kaikki esimerkiksi rukoilemme ”kolmiyhteistä Jumalaa” ja tunnustamme uskomme Jeesukseen, ihmiseksi tulleeseen Jumalan Poikaan. Me kaikki uskomme, että tulemme vanhurskautetuksi uskossa, että saman kasteen kautta me tulemme liitetyiksi Kristuksen ruumiiseen, meillä on sama Jumalan sana, meitä yhdistää armon elämä, usko, toivo ja rakkaus.
Tämä kaikki ja muut yhteyden elementit antavat aiheen iloon ja kiitollisuuteen. Jumala on muissa kirkoissa säilyttänyt niin paljon totta ja pyhää. On sopivaa todeta tämä yhä uudestaan ja muistaa sitä, koska juuri nämä ykseyden elementit antavat sen varmuuden ja sen luottamuksen, joita tarvitaan täydellisen ykseyden aikaansaamiseksi. Ne tekevät meille selväksi, että ykseys on mahdollista myös siellä, missä vielä vallitsee jakautuneisuus.
On olemassa toinen tapa, jolla voimme Katolisena kirkkona osallistua pyrkimyksiin ykseyden savauttamiseksi, nimittäin painottamalla enemmän kuin ennen sitä, että Kristus on kaiken yhteyteen pyrkimisen lähde, keskus ja päämäärä. Tämä näyttää itsestään selvältä ja välttämättömältä.
Kristuksessa me näemme Kirkon keskuksen ja päämäärän. Sen mukaisesti me rukoilemme jumalanpalveluksessa joka päivä ”Hänen kauttaan, hänen kanssaan ja hänessä.” Mutta tästä yksinkertaisesta toteamuksesta, että Kristus on Kirkon pää, eikä Kirkko siis ole itselleen päämäärä, seuraa johtopäätöksiä, jotka eivät aina ole niin itsestään selviä. Niiden mukaan itämaiden kirkkoja, joiden kanssa on olemassa melkein täydellinen yhteys, ja myös uskonpuhdistuksessa syntyneillä yhteisöillä tunnustetaan olevan kirkon luonne, ne ovat kirkkoja, vaikka yhteys niiden kanssa on vielä epätäydellinen.
Lopuksi se käsitys, että Kristus on ykseyden ja ekumenian keskus, on johtanut siihen, että meidän kirkossamme on enemmän kuin ennen saanut valtaa ajatus, jonka mukaan ykseys ei ensi sijassa vaadi sitä, että kukin kirkko pyrkii käännyttämään toisten kirkkojen jäsenet omaan kirkkoonsa, vaan että kaikkien kirkkojen jäsenet yrittävät omissa kirkoissaan kääntyä Kristukseen. Ekumenian suuri panos ei ole siinä, että kaikki katolilaiset tulisivat luterilaisiksi tai päinvastoin, vaan siinä, että sekä katolilaiset että luterilaiset tulevat paremmiksi uskovaisiksi omassa kirkossaan. Meidän ei tarvitse pelätä, että tämä johtaisi ahdasmieliseen tunnustuksellisuuteen. Meidän ei tarvitse pelätä, että se vaikeuttaisi kehitystä kohti ykseyttä. Olen vakuuttunut siitä, että se saattaa kirkkokunnat paremmin tuntemaan Jumalan sanan, että se auttaa kutakin kirkkoa jatkuvasti tutkiskelemaan, noudattaako se todella Jumalan ilmoituksen sanomaa. Suurempi uskollisuus omalle kutsumukselle tuottaa rikkaamman teologian, rikkaamman kristillisen elämän ja selvemmän käsityksen siitä, mikä on aitoa ja olennaista Kirkon elämässä. Niin kuin katolilainen, joka tulee paremmaksi katolilaiseksi, ei viime kädessä löydä paavia, vaan lähestyy Kristusta, niin samoin luterilainen, joka syventyy enemmän uskoonsa, ei löydä Lutheria vaan Kristuksen. Ja näin tulevat molemmat Kristuksessa lähemmäksi toisiaan.
Nämä muutamat ajatukset auttavat meitä ehkä rukoilemaan Jumalaa pyhän Henrikin välityksellä oman kirkkomme puolesta, jotta me pysyisimme uskollisina Jumalan Sanalle, omalle uskollemme, omalle perinteellemme, joka sai alkunsa pyhän Henrikin elämästä ja työstä. Nämä samat ajatukset saavat olla meille myös kehotuksena rukoilla tällä viikolla enemmän kuin vuoden muina aikoina kaikkien kristittyjen ykseyden puolesta. Siinäkin pyhä Henrik on varmasti meidän esirukoilijamme, hän, joka antoi henkensä meidän uskomme ja kirkkomme puolesta.
Januari-helgonet:
Sankt Henrik, Finlands katolska skyddshelgon och symbol för trons enhet
N. Veenker (Klockorna kalla 1/1958)
Under januari-månaden infaller den s.k. internationella böneveckan eller böne-oktaven för de kristnas återförenande i tron. I den splittrade kristenheten har längtan efter alla kristnas enhet blivit mera och mera levande bl.a. till följd av materialismens och den gudlösa världens angrepp på allt vad kristendom heter.
Den Katolska Kyrkan håller fast vid evangeliets uppenbarelse att allas enhet skall byggas på den rätta lärans och på den enhetliga ledningens grundval. Vi katoliker vet att det blott kan finnas en lära och en kyrka. Om än kristendomen är splittrad i några hundratals olika kyrkosamfund, kan detta yttre sakförhållande inte inverka på vår övertygelse om att Kristi Kyrka till sitt ursprung och till sitt väsen är och förblir en enda kyrka samt att det historiskt, dogmatiskt och juridiskt sett är alldeles klart, vilket bland dessa kyrkosamfund som äger sanningens enhet i den apostoliska sändningen att lära alla folk och leda dem till heligheten.
För alla andra kristna har enhetens yttre och inre splittring antagit proportionen av en internationellt problem. Detta s.k. ekumeniska problem står mitt i brännpunkten för den nutida teologiska forskningen och strävandet efter att uppnå en större, om inte inre, så åtminstone yttre enhet har givit upphov till en världsomfattande aktivitet. Ju mera man som katolik är övertygad om att det fattas någonting väsentligt i detta strävande, så länge det inte utgår från begreppet Kyrka som ett enda av Kristus för hela mänsklighetens frälsning instiftat samfund, desto mera begrepp och intresse borde man visa för den nutida kristna världens tragiska läge.
Så långt tillbaka som år 1895 har påven Leo XIII föreskrivit en novena till den Helige Ande för de kristnas återförenande i tron. Denna novena hålles fortfarande varje år i alla katolska kyrkor som en förberedelse till Pingstfesten, minnesdagen för Kyrkans instiftelse och apostlarnas första offentliga uppträdande.
År 1908 begynte den Episkopala Kyrkan i Förenta Staterna hålla en åtta dagars böneövning till samma intention. Initiativet hade utgått från två anglikanska präster, Spencer Johnes and Paul Watson, och ett stort antal kristna kyrkor deltar numera i denna internationella bönevecka för att, så länge en större enhet inte tycks kunna uppnås, åtminstone förena sig i Kristi bön till Fadern: ”Att alla måtte vara ett”.
|
Från första början har den dåvarande påven, den hl. Pius X, anbefallit denna bönevecka åt alla katoliker. Under Benedictus XV:s tid har deltagandet i densamma blivit förpliktande för hela den katolska Kyrkan. Detta betyder att i varje kyrka och kapell böneveckans offentliga böner skall läsas högt varje dag från den 18 till den 25 januari.
Ofta får man ändå höra, varför inte den Katolska Kyrkan vill gå längre och aktivt deltaga i de kristna kyrkornas s.k. Ekumeniska Rörelse. Vi kan nu inte närmare gå in på de omständigheter, vilka principiellt motsätta sig en hopblandning av läror och kyrkor, som ett dylikt samarbete skulle förutsätta. För oss katoliker kan det ju endast finnas en enda, en verklig enhet i den sanna tron.
Å andra sidan torde det dock vara klart för alla, som är väl informerade, att vår Kyrka inte endast visat ett visst intresse för denna rörelse. Hon har vid flera tillfällen erkänt dess stora betydelse för hela kristenheten. Rom har även givit instruktioner åt alla biskopar att i sitt eget stift, i den mån de lokala förhållandena tillåta det, organisera kontakter med alla välmenande kristna av andra samfund och att undersöka i vilket mån under prästernas ledning en särskild aktivitet på detta område kan åstadkommas. Det finns alltså ett allvarligt strävande att komma varandra närmare och att söka förstå varandra bättre genom meningsutbyte mellan individer och grupper från både katolskt och icke-katolskt håll.
Den internationella böneveckan bjuder på ett tillfälle att meditera över trons nåd: hur den har kommit till oss och om vi efter bästa förmåga har samarbetat med denna nåd. Denna fråga leder tanken vidare till den man, som en gång för länge sedan påbörjat vårt lands kristnande och själv fallit offer för sin trosiver. Sankt Henriks, Finlands apostels festdag råkar infalla under böneveckans oktav. Några bland Finlands äldsta litteraturkvarlevor läses och sjunges då i våra kyrkor. Bl.a. mässans sekvens, i vilken det sägs om honom: ”Genom märkliga tecken och olika under har Gud förhärligat sitt helgon: den Gud, han ärat och älskat; om vilken han lärt, att man bör tillbe honom som sann Gud och älska honom”. Och den kända sången ur Piae Cantiones ”Ramus virens olivarum”, som en gång användes som finska folkets nationalsång låter oss med tanken på S. Henrik sjunga den märkliga refrängen: ”Gläd dig, Finlands folk, över denna gåva, att du genom Guds ord fått mottaga den katolska tron.”
Kanske vi ibland anser, att möjligheten till ekumeniskt arbete för katolikerna i Finland är ganska begränsad, beroende på både den Lutherska Kyrkans officiella ställning och på den lokala katolicismens oansenlighet. Vi får dock inte glömma att ett sådant arbete inte är främst beroende av antalet utan huvudsaklingen av andan, intentionen, entusiasmen. Vi saknar visserligen den övriga katolska världens stora tillgångar, den yttre prakten och det blomstrande kulturlivet. Vi borde dock samtidigt komma ihåg, att det för katoliker i ett helt eller till en stor del katolskt land är mycket svårare att förstå de andra kristnas nödläge och deras uppfattning beträffande Guds uppenbarelse.
Det som förenar oss katoliker och andra kristna i Finland symboliseras av Sankt Henriks ställning som nationalhelgon. Genom att erkänna S. Henrik som Finlands apostel förbinder oss en ärevördig tradition med medeltidens katolska Finland och med landets allraförsta kristna. Genom att erkänna honom som landets första biskop i ordets verkliga betydelse skulle alla kunna vara förenade igen med apostlarna och med apostlarnas Kyrka.
Sankt Henrik har som ett helgon och som en martyr från första början varit ett exempel för landets kristna under tidernas trånglam. Hans ställning som skyddshelgon vittnar om, att Finland under medeltiden troget har bevarat den apostoliska läran, trons enhet och moralens stränghet. Hans ankomst till Finland och hans död har genom historiens lopp fått betydelsen av en födelse: det finska folkets födelse till kristendomen, den katolska Kyrkans framstöt till det sista hedniska landet i den långa raden av Europas kristnade länder. Hans namn för oss tillbaka till våra fäders tro och till våra fäders Kyrka och det förenar oss samtidigt med landets övriga nutida kristna, trots att trons enhet och det apostoliska ämbetet för dem gått förlorat.
För oss alla här i Finland liksom för de katolska fäderna betyder Biskop Henrik mera än någon helig människa, vilkens dygder väckte folkets beundran. Hans namn har blivit en symbol för den tidiga Kyrkans välsignelsebringande arbete. Man vet inte mycket om honom och om händelserna i hans liv med historisk säkerhet. Data och årtal har blivit bortglömda, ty de hade inte någon stor betydelse jämfört med det som hade blivit till symbol: hans ankomst till Finland och hans död för Finlands väl. Biskop Henriks person däremot är en någorlunda otydlig gestalt, som höljer sig i legendernas dimmiga sjölor. Vi må gärna lämna det åt den historiska forskningen att försöka få fram några tydligare personliga drag i den mån det kanske är möjligt. Ty som symbol för vad han varit för landets folk, kultur, Kyrka och Kyrkans enhet är hans namn fortfarande lika betydelsefullt – desto mera betydelsefullt ju mera vi försöka att bli eniga kring det arv, som han anförtrött oss.
Om man redan ur det föregående kan sluta, att biskop Henriks betydelse inte enbart omfattar en sedan länge försvunnen period i Finlands historia, torde man, åtminstone som katolik, kunna gå ett steg längre och bli medveten om hans aktualitet som Finlands skyddshelgon. Ett helgon är ju en förespråkare hos Gud. Ju större vår uppgift är och vårt ansvar för Finlands Kyrka; ju mera vi känna oss oförmögna att fullborda en sådan uppgift – desto ivrigare borde vi vädja till Gud, icke minst genom deras förböner, som själva under sitt jordeliv haft samma uppgift och burit ett liknande ansvar. Bland dem är utan tvivel biskop Henrik som första och som det enda kanoniserade finska helgonet den som mest bör vördas och anropas av Finlands katoliker.
Om den ekumeniska aktiviteten i Finland från katolskt håll nödvändigtvis är otillfredsställande och alltför begränsad, skall man komma ihåg, att omedelbar kontakt och meningsutbyte inte utgör den enda möjliga och kanske inte ens den viktigaste yttringen av en ekumenisk anda. Det finns en högre form, som är tillgänglig under alla förhållanden, den form nämligen, som stöder sig på de kristnas medlemskap genom dopet i Jesu Mystiska Lekamen. På grund av dopets sakrament är vi bröder och systrar i Kristus. På grund av detta andliga släktskap kan vi medverka till varandras andliga framgång. Våra böner och offer blir därigenom till ett gemensamt arbete för det kristna idealets förverkligande i vår tid, för de kristnas återförenande i tron.
Detta andliga släktskap, gemenskapen i Kristus genom dopets sakrament, har vi näst Gud den h. Henrik att tacka för. Må han hjälpa oss att återvinna även den yttre gemenskapen i den ena, heliga, katolska och apostoliska Kyrkan.