Jag är på semester i Oregon, vilket innebar söndagsmässa i Our Lady of the Lake i Lake Oswego. Mässan kl. 9 på söndag morgon (som inte var dagens första) gick helt på engelska. Jag välkomnades till kyrkan av Linda, som var en av dagens ushers, kyrkvärdar, som jag passade på att fråga om det var okej att jag tar några bilder under mässan. Det försäkrade hon att det var - och när hon hörde att jag besökte församlingen från Finland tyckte hon det var väldigt trevligt och önskade mig välkommen. När jag sa att jag far vidare till New York kollade hon något överraskande att jag har hört de senaste turerna i skandalen som skakar kyrkan, vilket fick mig att spontant berömma henne för viljan att tala öppet om problemen. Hon konstaterade att det är öppenhet som är lösningen. Sedan presenterade hon mig för Father John, som firade mässan assisterad av en annan präst och en diakon.
Den assisterande prästen predikade om Lukasevangeliets version av saligprisningarna och hur viktigt det är att vi lever vår tro. Saliga är de fattiga och de hungriga ska vi ta som en påminnelse om att yttre framgång i livet inte är ett tecken på Guds välsignelse och att brist och armod inte är ett tecken på ett liv långt från Gud: ett avståndstagande från framgångsteologi, med andra ord, men också en påminnelse om att vi behöver Gud även om vi har det materiellt bra.
"Ni vet skämtet om någon som ber till Gud om en parkeringsplats, men sen säger - det är lugnt, jag fixar det här själv, när en ledig plats dyker upp. Det är så vi inte ska vara: vi behöver ha vår relation till Gud i skick hela tiden, både när det är svårt och när det löper. Och för att den relationen ska fungera rekommenderar jag tre saker. För det första det ni gör precis nu: Gå i mässan och utnyttja sakramenten som vi har fått. För det andra: Personlig bön. Och för det tredje: Arbeta vidare på er Gudsrelation i små grupper. Det är det vi här i församlingen ska satsa speciellt på under fastan. Det är bra att kunna bolla sina trosfrågor med någon, att be i grupp inte bara på söndagen i mässan, att det finns människor som reagerar om man inte är med, som kollar att allt är okej..."
Den assisterande prästen predikade om Lukasevangeliets version av saligprisningarna och hur viktigt det är att vi lever vår tro. Saliga är de fattiga och de hungriga ska vi ta som en påminnelse om att yttre framgång i livet inte är ett tecken på Guds välsignelse och att brist och armod inte är ett tecken på ett liv långt från Gud: ett avståndstagande från framgångsteologi, med andra ord, men också en påminnelse om att vi behöver Gud även om vi har det materiellt bra.
"Ni vet skämtet om någon som ber till Gud om en parkeringsplats, men sen säger - det är lugnt, jag fixar det här själv, när en ledig plats dyker upp. Det är så vi inte ska vara: vi behöver ha vår relation till Gud i skick hela tiden, både när det är svårt och när det löper. Och för att den relationen ska fungera rekommenderar jag tre saker. För det första det ni gör precis nu: Gå i mässan och utnyttja sakramenten som vi har fått. För det andra: Personlig bön. Och för det tredje: Arbeta vidare på er Gudsrelation i små grupper. Det är det vi här i församlingen ska satsa speciellt på under fastan. Det är bra att kunna bolla sina trosfrågor med någon, att be i grupp inte bara på söndagen i mässan, att det finns människor som reagerar om man inte är med, som kollar att allt är okej..."
RSS Feed
