I min Faders hus

Allt som är av nöden

22/3/2021

Jag vaknar tidigt och börjar dagen med läsningsgudstjänsten i Oblatmissionärernas breviar. Dagens andra läsning, den som inte är ur Bibeln, är av helige John Henry Newman. Han skriver om Kristi korsfästelse, eller som han uttrycker det, "det eviga Ordets outsägliga lidanden", vilket förstås passar bra så här i fastan, när vi gör oss redo för påsken. Kardinal Newman skriver att korsfästelsen blir till "en källa av blod" för allt det vi behöver, allt det som är av nöden, i våra liv. Och jag fastnar för att han i sin lista över det som verkligen behövs i livet, för våra själars liv, kopplar samman hopp och ljus - som för mina tankar till att vi precis har passerat vårdagjämning - med andlig frihet och impulser till ett heligt liv.

En bild från stranden i Lappvik, där jag tog min söndagspromenad igår.

Allt som är av nöden för denna syndfulla värld, för våra själars liv, vår naturs pånyttfödelse, allt det mest glädjefulla och ärorika, hopp, ljus, frid, andlig frihet, impulser till ett heligt liv, religiös kunskap och kraft, allt detta flyter alltså på det mest hemlighetsfulla sätt fram ur en källa av blod. Vår frälsning är ett verk av blod, och vi måste, om vi vill bli frälsta, komma nära och betrakta detta med tro och ta emot detta såsom vägen till himlen. Vi måste ta honom som led på detta sätt till vår vägvisare. Vi måste omfamna hans heliga fötter och följa honom.

- helige John Henry Newman

Jag märker till min förvåning att jag mentalt placerar andlig frihet och impulser till ett heligt liv i kategorin "konkret", medan hopp och ljus - det senare trots associationen till de längre dagarna - på något sätt blir abstrakta i sammanhanget.

Kanske jag på något sätt tänker att hoppet är ett en Andens gåva, medan jag tänker mig att den andliga friheten och de goda impulserna är något vi dagligen borde arbeta för. Kanske förföljelse av kristna eller coronans begränsningar gör att just den där andliga friheten känns väldigt fysisk idag.

Under dina vingars skugga

21/3/2021

Tidegärden är fascinerande. Ju mer man ber den, desto mer lever texterna. Så ska det förstås vara, men för mig är det fortfarande relativt sett nytt att regelbundet börja dagen med Laudes. Förra veckan frapperades jag av hymnens ord "Bered ett rum, en rymd för dig i våra hjärtan och vårt liv." Idag fastnar jag redan några rader tidigare - som om jag aldrig hade bett med den här hymnens ord förut! - "Du hör oss nu, du som ser ner i alla djup."

Du som ser ner i alla djup. De orden känns helt klockrena i coronan och påminner mig livligt om alla dem jag av olika orsaker vill be för alldeles speciellt: om familjen där föräldrarna båda kämpar med svåra sjukdomar, om kvinnan som hade ett väldigt tungt år redan före coronan kom och vars liv nu har vänts helt upp och ner, om familjen som så gärna skulle få ett andra barn, om mannen som kämpar med svåra fysiska smärtor, om familjen där ett barns sjukdom gör att coronan känns som ett dagligt damoklessvärd över deras liv, men också om alla dem som inte kan ta avsked av nära och kära annat än online, om alla dem som inte har fått en kram på ett år och alla som inte har kunnat gå i mässan ens så ofta som jag under det gångna året. Herre, du ser oss alla i våra djup, förbarma dig över oss!

Jag fortsätter min morgonbön men stannar strax upp igen, vid psalm 63 genast efter den inledande hymnen:

Ty du är min hjälp,
och under dina vingars skugga jublar jag.
Min själ håller sig intill dig,
din högra hand beskyddar mig.

Under dina vingars skugga jublar jag. Ja, minsann! Och jag hoppas verkligen att min själ håller sig intill dig! Det är besked som tröstar efter tankarna på alla djupen som hymnen väckte.

När tystnaden talar

20/3/2021

Igår, den 19 mars, firade katolska kyrkan S:t Josef. För två år sedan kunde jag också fira Josef med adoration och mässa. I coronatider är sådant inte möjligt, men i stället finns det mycket att läsa.

Det skrivs mycket om helige Josef just nu, eftersom den nuvarande påven har lyft fram honom på ett speciellt sätt som det finns det god anledning till. Som kardinal Anders Arborelius skriver i sin predikan för S:t Josefs dag kan Josef "i sin person [...] sammanfatta vad det är att vara en vanlig troende människa, som tar emot det uppdrag och den kallelse han får av Gud och i all enkelhet försöker följa Guds vilja. Josef blir i Abrahams efterföljd en rättfärdig man som troget tjänar Gud (jfr Rom 4:3)".

Idag tänker jag på Josef när jag läser responsoriet i Laudes: Herre, jag förtröstar på dig, jag säger: Du är min Gud. Det känns klockrent som S:t Josef, tänker jag.

Herre, jag förtröstar på dig, jag säger: Du är min Gud.
Herre, jag förtröstar på dig, jag säger: Du är min Gud.
Min tid står i dina händer,
jag säger: Du är min Gud.
Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande.
Herre, jag förtröstar på dig, jag säger: Du är min Gud.

Responsoriet i dagens Laudes

Skulpturen av S:t Josef i S:t Henrikskatedralen.

Fast för all del, det där med "jag säger" är ju strikt taget inte helt "josefskt", eftersom vi inte har ett enda direkt citat av honom i Nya testamentet. Det är ett faktum som får mig att tänka på Blixen (Surprise!), närmare bestämt berättelsen "Den blanka sidan" i Sista berättelser. (På engelska heter berättelsen "The Blank Page" och jag tycker personligen att den på svenska hellre kunde heta "Det oskrivna bladet", eftersom den danska titeln är "Det ubeskrevne blad".)

"Var ärliga mot varandra"

18/3/2021

Eftersom det hade gått en dryg månad sen jag senast gick i mässan var det med stor lättnad jag i måndags e-postade fader Jean Claude Kabeza, kyrkoherde i S:t Henrik, och kom överens om att få bikta mig och ta emot eukaristin utanför nattvarden i samband med ett Helsingforsbesök följande dag.

Idag för ett år sedan skrev jag man hade slutat fira offentliga mässor i Finland på grund av coronan. Sen öppnades mässorna igen, men endast för ett begränsat antal deltagare och med förhandsbokning. Sammanlagt har jag kunnat motta Kristus i eukaristin färre än 20 gånger de senaste 12 månaderna, och ungefär hälften de gångerna var mellan juni och september, när coronatalen var lägre och ortodoxa kyrkan firade utomhusliturgi i Hangö en gång i månaden. Resten av året har det mest blivit som nu: en nattvardsgång per månad.

Det är för lite, men det är så att jag överlever.

Jag märker tydligt att magen rättar sig efter munnen i den andliga dieten också. Jag är fortfarande hungrig, min själ törstar efter Herren, men när det har gått en månad är jag inte lika desperat som jag var i april förra året. På något sätt vänjer man sig vid smärtan när den är kronisk snarare än akut. Åtminstone märkte jag flera gånger på tisdag kväll och igår att jag stannade upp och undrade vad som var så annorlunda. Jo, förstås det att mitt glas nyligen hade fått påfyllning av nåd.

En rymd för dig

14/3/2021

I dagens Laudes fastnar jag för de här raderna i hymnen:

Bered ett rum, en rymd för dig
i våra hjärtan och vårt liv.
Bered det själv i fastans tid,
att Kristi påsk vår påsk kan bli.

Jag vet inte om det är coronan som gör att jag stirrar på ordet rymd så länge. För det känns ju att det har förändrats på något sätt under det senaste året, där med hur mycket plats vi har. Finland är glest befolkat och coronan sprider sig där vi bor som tätats. Här i Karis har vi rymd, minsann. Vilket förstås inte betyder att vi alla har berett ett rum och en rymd för Gud i våra hjärtan, för att inte tala om våra liv.

(Fast hymnen ber ju om att Gud ska fixa det rummet och den rymden själv. Det tror jag är en bön alla med en gudsrelation kan enas i: det skulle ju vara lättare om Han fixade allt själv, utan att vi ska säga ja och hjälpa till. Tänk John Donne.)

Urglädje i fastan

6/3/2021

Jag vaknar tidigt fast jag hade tänkt ha sovmorgon. Det betyder att Oblatmissionärernas breviar automatiskt erbjuder dagens läsningsgudstjänst i stället för Laudes, så jag börjar dagen där. Jag fastnar för en rad i dagens andra läsning, den av Ambrosius av Milano: Att vila i Gud och se hans härlighet, det är gästabudet och den fulla glädjen och friden.

Bild: Skärmdump från Ruptlys sändning från Nasiriyah i Irak inför påvens ankomst 6.3.2021.

Jag kollar hur det går för England i cricketmatchen mot Indien (svar: uselt) och fortsätter med Laudes. Dagens hymn förkunnar:

Kristus, vår lykta, livets goda källa,
du har för världen öppnat väg till glädjen,
du som med blodet räddat oss ur dödens
eviga mörker.

Där är det där ordet "glädje" igen. Och samma tema fortsätter i Psalm 92 (jag citerar ur Bibel 2000, Oblatmissionärerna använder en äldre översättning):

Det är gott att tacka Herren
och att lovsjunga ditt namn, du den Högste,
att var morgon förkunna din nåd
och var natt din trofasthet
till toner av tiosträngad harpa,
till lyrans klang.
Dina gärningar, Herre, ger mig glädje,
jag jublar över vad du har gjort.
Herre, vilken storhet i ditt verk,
vilket djup i dina planer! (Ps 92:2-6)

Bild: Skärmdump från Yle Arenan.

Herre, kom ihåg att vi är dina barn

4/3/2021

För omväxlings skull drar nedstängningen av samhället åt samma håll som kyrkoåret, skriver Mia Anderssén-Löf om fastan på bloggen Andetag. Men för mig känns alla coronanyheter just nu bara distraherande från den tystnad jag längtar efter.

Responsoriet i förbönen i dagens Laudes känns helt rätt, däremot: Herre, kom ihåg att vi är dina barn. Oj, så jag längtar efter att klättra upp i Guds famn och bara vara trygg.

Herre, kom ihåg att vi är dina barn!

Biskopsmässa i Lateranbasilikan för fem år sedan.

Hela förbönen i dagens laudes

Guds barmhärtighet har blivit synlig i Kristus. Låt oss be med stor tillförsikt:
R. Herre, kom ihåg att vi är dina barn.

Lär oss att djupare förstå kyrkans mysterium
- så att hon för oss och för alla blir frälsningens sakrament.
Du som älskar människan, lär oss att lämna vårt bidrag till den mänskliga gemenskapen
- så att vi främst söker ditt rike.
Låt oss i Kristus finna det som kan släcka vår törst
- han som är den enda källan med levande vatten.
Förlåt oss alla våra missgärningar
- och led våra fötter in på rättfärdighetens och barnaskapets väg.

Slutbönen i dagens Laudes

Allsmäktige Gud, du visar oss i Kristus att den sanna härskaren är den som tjänar dig. Låt oss, på förbön av den helige Kasimir, bli dina tjänare för evigt i helighet och rättfärdighet. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och den helige Ande, lever och råder i evigheters evigheter.

Vardagens enkla uppgifter

3/3/2021

Jag läser dagens Laudes och frapperas av en rad i förbönen: "Lär oss sträva efter kärleken, inte blott i stora ting, utan främst i vardagens enkla uppgifter."

Wow!

Så enkelt och så svårt. Så litet och så stort. Det är ju i vardagen vi ska leva ut vår tro, det är där vi ska vara Kristus för våra medmänniskor och se Kristus i dem. Det är där kärleken kommer till liv eller blir en död bokstav.

Bilden i dagens inlägg är en Hilma af Klint som jag såg på Guggenheimmuseet i New York för ett par år sedan. Den är också enkel men tål att titta på länge. (Det finns f.ö. en dokumentär om Hilma af Klint på Arenan som bäst.)

Förbönen ur dagens Laudes:

Vi tackar vår himmelske Fader. Må vi ta emot den helige Ande, låta honom verka i oss och rena vårt hjärta och vår kärlek. Därför ber vi:
R. Ge oss, Herre, din helige Ande.

Låt oss leva och mättas av varje ord
- som utgår ur din mun.
Lär oss sträva efter kärleken, inte blott i stora ting
- utan främst i vardagens enkla uppgifter.
Lär oss avstå från allt överflöd
- för att hjälpa dem som lider brist.
Låt oss i vår dödliga kropp bära med oss den död som Jesus fick lida
- han som ger oss liv genom sin kropp och sitt blod.

Vårmånad och dags för ett mellanbokslut

1/3/2021

Idag är det första mars och efter att en vän igår skrev på Facebook att hon nu har jobbat hemifrån ett år känns det lite som att det är dags för ett mellanbokslut.

Jag bläddrar tillbaka i mina egna blogginlägg. Coronan dyker upp först om en vecka, så att säga, i ett inlägg med rubriken Söndagsmässa i coronavirusets skugga. Stiftets första coronaanvisningar handlade om handhygien (och -kommunion). Mina följande blogginlägg (här och här) hade också ordet coronavirus i rubriken och den 18 mars skriver jag att mässorna inte längre är öppna för de troende i Finland. Sen öppnades de ju igen, men till något normalliv har vi inte återgått.

Fast på ett år normaliseras det onormala. Även om mässorna inte längre firas utan troende, känns det inte osannolikt att det kan gå därhän igen, så som antalet smittade stiger i synnerhet här i Nyland.

Innan den första coronamånaden hade gått till ända skrev jag inlägget Å, vad jag saknar mässan! Det känns på något sätt dubbelt allt läsa det idag. Å ena sidan tänker jag "Ja, just så" - men samtidigt känns det å andra sidan avlägset. Oändligt avlägset. Lite som att tänka på hur det är att vara mätt när man är hungrig. Man vet, men man vet ändå inte. Man vet att det känns bra, men det man känner i nuet är bara hungern. Jag minns inte längre hur det känns att vara mätt på mässor. För ett år sedan mindes jag det. På ett år bleknar många minnen.

Idag är det exakt fem år sedan jag och 25 andra pilgrimer flög till Rom för vår jubelårsvallfärd. Fem år. Fem och år och ett hel värld. I blogginlägget Mycket vill ha mer försökte jag för nästan exakt ett år sedan förklara hur totalt den resan lade om min interna kompass.

Vi ska strax landa på Fiumicino-flygfältet i Rom den första mars 2016.

Då skrev jag: "Jag törstar efter Kristus. Och det enda som släcker den törsten är Han själv i mässan."

Ja, så är det. Precis så. Och hur mycket sorg och smärta har inte den törsten orsakat under det år som har gått häremellan. Herre, förbarma dig!

Och ändå. Jag är oändligt hellre törstig än jag återgår till ett liv där jag inte vet att det finns något som släcker den törsten.

Och för att den törsten inte ska bli till navelskåderi avslutar jag med förbönen ur dagens Laudes:

Lovad vare Gud vår Fader, som ger oss denna dag av nåd för att vi skall ge honom lovprisningens offergåva. Vi ber till honom och säger:
R. Fostra oss, Herre, med ditt himmelska ord.

Allsmäktige och barmhärtige Gud, ge oss bönens och botens anda
- och en brinnande kärlek till dig och vår nästa.
Låt oss samverka med dig för att allt skall förnyas i Kristus
- så att rättvisa och fred kan råda på vår jord.
Öppna våra ögon för skapelsens värde och skönhet
- och låt oss så förena den med oss i lovsång till dig.
Förlåt oss, Fader, förlåt oss, ty vi har förbisett Kristi närvaro i behövande och besvärliga människor
- och inte vördat honom i dessa våra bröder.

"Lösa föremål får ej tas med under åkturen"

24/2/2021

För flera år sedan besökte jag Gröna Lund i Stockholm med min gudson. I ett ögonblick av bristande självbevarelsedrift föreslog jag att vi skulle åka en tur i Kvasten, en av den där nya typen av berg- och dalbana där du hänger under rälsen i stället för att sitta i en vang (som i Borgbackens berg- och dalbana, som fyller 70 år i år). Mina inneröron tål inte karuseller längre (har inte gjort det på 30 år), men berg- och dalbanor brukar jag tycka att är skoj.

Själva färden minns jag inte längre så noga. Jag minns att vi överlevde (men att gudsonen inte har visat något intresse för Gröna Lund under senare Stockholmsbesök) och att jag tyckte att det gick för fort, både i fråga om fart och i fråga om längd på åket.

Det jag minns bäst så här efteråt är faktiskt skylten på väg till åket: "Lösa föremål för ej tas med under åkturen." Jag tog en bild av skylten - minns inte längre varför, en tid fotade jag ofta skyltar när jag reste i Sverige, bara för att veta hur man där formulerar sig i skyltsammanhang - och då och då ser jag den när jag letar efter något annat foto på datorn. Idag var igen en sådan dag.

Det jag frapperades av den här gången är att texten på skylten passar så bra in i fastan. Här och nu handlar det ju precis om att skala bort av det där onödiga och fokusera på det som är viktigt. Det som ibland nuförtiden hamnar i skymundan är att alla fredag under året är botdagar, inte bara under fastan. Här i Norden behöver man inte alltid avstå från just köttmat på fredagar, man kan göra bot på något annat sätt.

I fastemandatet för Stocholms stift står det så här om fredagarna som botdagar:

På fredagarna under hela året skall alla som fyllt 14 år uppfylla den av kyrkan föreskrivna botgöringen. Detta sker t.ex.