Häromdagen berättade jag att jag valde en webbmässa i katedralen Vancouver eftersom jag varit i den kyrkan på riktigt. Idag påminner Facebook mig om att jag för två år sedan gick i mässan i den marianska helgedomen The Grotto i Portland, Oregon. Det får mig att ta en titt på The Grottos webbplats, men stormen som har gjort att släktingarna i Portland har varit utan el i flera dagar har förstås drabbat helgedomen också. Mässan streamas från klostret i stället för den helgedomens stora kyrka och parken är stängd på grund av fallna grenar och andra stormskador.
Det finns så mycket att be för, be om, be kring. Det känns - igen - trösterikt att kunna luta sig tillbaka på kyrkans bön, tidegärden, som fortsätter dag ut och dag in, sekel efter sekel, under och mellan katastrofer av olika slag och magnitud. En annan påminnelse om att kyrkans bön fortsätter i ett annat tidsperspektiv än en människas liv är ett citat ur en katolsk bönbok som gavs ut på finska för över 70 år sedan. |
Igår var jag i Helsingfors och mitt program tillät precis en snabbvisit i S:t Henrik för bön. Tack gode Gud för det! För böneämnen finns det ju nog gott om i dessa tider. Coronavirusets framfart och alla de som har drabbats av covid eller oroar sig för anhöriga som har covid och som de inte ens kan hälsa på. Att vaccineringen går så långsamt samtidigt som den så kallade brittiska varianten av viruset sprids även här i Nyland. Och vaccinmotståndarna som behöver våra förböner, så att de hittar ut ur sina "kaninhål" (dem kan man lära sig mer om i den uppmärksammade SVT-dokumentären Vaccinkrigarna). Idag läser jag dessutom att miljoner hotas av svält i Tigray i Etiopien på grund av det pågående - och nästan bortglömda - kriget där.
0 Comments
En askonsdag när mycket var annorlunda och allt ändå som förut. Coronan gjorde att påven firade askonsdagsmässan i Peterskyrkan i stället för med dominikanerna i Santa Sabina som han brukar. Coronan (i kombination med påvens ischias?) gjorde - igen - att mässan firades vid altaret bakom högaltaret i stället för under bronsbaldakinen och ovan aposteln Petrus grav. Coronan gjorde att jag satt hemma och följde med mässan via YouTube i stället för att ta tåget till någondera kyrkan i Helsingfors, som jag brukar på askonsdagen. Men askonsdagen var en faste- och abstinensdag som vanligt (vilket innebär att man avhåller sig från köttmat och äter mindre än andra dagar) och jag började fastan med en massa goda föresatser, vilket förstås också hör till. På grund av min köttallergi låter jag bli att äta däggdjurskött eller mjölkprodukter året om, men det återstår att se hur det går med att minska på intaget av marmelad och mörk choklad (dvs. de godsaker som har ersatt min tidigare diet av mjölkchoklad).
Det var något strul med webbsändningen från S:t Henrikskatedralen igår morse, så jag kunde inte "gå" i den mässa jag hade tänkt. Efter en 10-kilometerspromenad i solsken och snö, middag och diverse andra göromål konstaterade jag att det var hög tid att kolla in mässutbudet på mass-online.org kl. 21 finsk tid. Ett av alternativen visade sig vara 11-mässan i Vår Fru av Rosenkransens katedral, Our Lady of the Holy Rosary Cathedral, i Vancouver på den kanadensiska västkusten, så jag valde den, eftersom det är en kyrka jag faktiskt firat mässa i fysiskt också.
Idag bläddrade jag tillbaka till år 2012 på Facebook, som också bekräftade att jag mindes rätt: "På väg till mässan i Holy Rosary Cathedral ett kvarter från hotellet här i Vancouver," hade jag skrivit, "sen frukost och packning - och så är det dags för dryga 17 timmar på tre flygfält och två flyg innan jag kan ta tåget hem."
Idag är det femte söndagen under året och dagens evangelietext handlar om att Jesus botade sjuka (Mark. 1:29-39, se nedan), vilket ju passar bra i coronatider, men av någon anledning går mina tankar idag till vingårdsarbetarna som alla får samma lön, oberoende av om de har arbetat en timme eller har slitit hela dagen i solhettan.
Det är inte så att jag har ett behov att fördjupa mig i tanken om att Guds rättvisa är större än vår, även om det är en vacker tanke som jag har hört ett antal predikningar om den 25 söndagen under året, när vi hör den evangelietexten i mässan. I stället tänker jag idag att liknelsen om vingårdsarbetarna också handlar om att vi ska sköta våra egna uppgifter så väl vi kan, utan att snegla på vad andra gör. Första gången jag hörde den liknelsen var visserligen mycket mer konkret än så. Jag hörde den av en kompis när jag i tonåren - långt innan jag till slut blev döpt - oroade mig över att jag inte hade haft någon relation till Kristus som liten. Dög jag som kom så sent till kyrkan? Jodå, sa min vän, har du inte hört om vingårdsarbetarna?
Coronaåret fortsätter och det var inte läge att ta tåget till mässan idag heller. Jag började dagen med Laudes, som jag har gjort ganska länge nu. För i tidegärden finns en stor nåd. Det är ju inte lika effektivt som att gå i mässan och fysiskt få den nåd som det innebär att livnära sig med Kristus, men det är mycket bättre än att vara utan.
Vilken effekt mässan har försökte jag tidigare under coronan förklara här. Om jag är ett vattenglas som fylls på av nåd i mässan så ger tidegärdens böner en nåderik isolering runt mig, så den nåd jag har fått i mässan "räcker" längre, hålls i mig bättre, kommer åt att verka bättre.
Jag känner ju att coronatröttheten har satt in. Ekumeniska böneveckan för kristen enhet har precis börjat - idag - och det känns konstigt att inte delta i något ekumeniskt program. Eller i något annat program heller, för den delen. Men det finns ljuspunkter också. Vaccinet, först och främst, som lovar att det faktiskt blir ett slut på det här undantagstillståndet i något skede. Promenader i vackert vinterväder - även om det var rysligt kallt under veckoslutet. Podcasten The Bible in a Year med Father Mike Schmitz där han läser hela Bibeln på ett år. Mässan, förstås, när jag då och då har möjlighet att delta. Och dagligen tidegärden, som en trygghet att luta sig mot.
Häromdagen påpekade pater Rafal något jag inte hade tänkt på förut i samband med tidegärden. Det var efter mässan på trettondagsafton som jag talade med honom (och bl.a. diskuterade det kan tänkas bli mässa igen i Karis). Jag konstaterade att coronan har fört något konkret gott med sig för mig, i och med att den har tvingat mig att i desperation ty mig till tidegärden, kyrkans dagliga bön. Ja, den är ju kyrkans liturgi, sa han. Som om det var en självklarhet.
Äntligen, äntligen fick jag på trettondagsafton tillbe Kristus igen! Som jag sa till kyrkoherden efter mässan: Nu blev det jul för mig också!
Ont i halsen precis före jul i kombination med att det är omöjligt att få biljetter till en mässa om man inte är ute i god tid gjorde att jag fick leva med bara webb- och tevemässor under juldagarna. Men vid nyår jag var tillräckligt snabb i vändningarna och lyckades boka en biljett till kvällsmässan i S:ta Maria den femte januari, då man redan firar följande dags stora helg, Epifania, Herrens uppenbarelses fest. Före mässan var det dessutom adoration, tillbedjan av Kristus i altarets sakrament, som det är före alla kvällsmässor på vardagarna i S:ta Maria. Och vilken glädje det var att äntligen få sluta sig till herdarna och de visa männen och få tillbe Sonen som har blivit oss given. Jag är oändligt glad varje gång det är mässa i Karis, men det finns ju inget tabernakel att be inför och adoration brukar det inte heller vara (förra året var ett välkommet undantag), så jag coronan har lärt mig att uppskatta möjligheten till tillbedjan. Mässan firades av pater Ryszard Mis SCJ på finska och latin tillsammans med kyrkoherde Rafal Czerna SCJ. Glad Epifania! För tre år sedan firade jag Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet i Reykjavik. Tänk, då kunde man göra sådant som planera en resa med stopover på Island för en mässa. Nu kan jag inte ens fara till Helsingfors för att gå i mässan idag. Men i stället kan jag välja att delta i en mässa på distans från en Mariahelgedom. Anglofil som jag är valde jag the Catholic National Shrine and the Basilica of Our Lady at Walsingham. Före år 1100 bygges ett kapell och senare ett kloster i Walsingham i dagens Norfolk och i flera hundra år var det en viktig pilgrimsort, tills reformationen gjorde sitt. Idag är Vår Fru av Walsingham populär både inom Church of England och bland katoliker på de brittiska öarna och helgedomen har också gett namn åt Personalordinariatet av Vår Fru av Walsingham som etablerades år 2011 för att ge anglikaner möjlighet att konvertera till katolska kyrkan utan att avstå från vissa anglikanska traditioner. Det vi firar idag, det som idag är en dogm, läran om Jungfru Marias obefläckade avlelse (som det hette förr) eller fullkomliga renhet, alltså att Gud bevarade henne från all synd redan då hon blev till i S:ta Anna (på naturlig väg tillsammans med S:t Josef, ingen jungfrufödsel där inte) har varit officiell katolsk lära sedan 1854, men det betyder förstås inte att man inte trodde samma sak förut. Som prästen som firade mässan i Walsingham idag konstaterade i sin predikan firade man Conceptio immaculata i England redan före slaget vid Hastings år 1066. Jag har inte bloggat mycket se senaste veckorna, men nu är min starroperation lyckligen överstånden (Deo gratias!) och jag ser att både läsa och skriva igen. Så jag önskar alla en riktigt glad Mariafest! Bilderna i dagens inlägg är skärmdumpar från YouTube-sändningen av mässan kl. 12 lokal tid 8.12 från the Basilica of Our Lady at Walsingham.
I tisdags hade jag en del att uträtta i Helsingfors och en granne skulle undantagsvis inte distansjobba utan ta sig till jobbet, så jag tog tillfället i akt och åkte med. Det betydde att jag var på plats några timmar tidigare än jag behövde, så jag promenerade från Böle genom Centralparken till S:ta Maria i duggregnet på morgonkvisten. Det var mörkt och tyst i kyrkan, men det var underbart att få be en stund framför altarets allraheligaste sakrament. Efter en stund dök en annan församlingsmedlem upp. Vi hälsade tyst på varandra, coronatryggt ochpå avstånd, för det visade sig vara pappan till en tidigare förstakommunionselev, och så knäböjde vi i varsin bänk. Det gick en stund till och man hörde igen någon gå i dörren. En stund därefter tändes lamporna i koret och pater Rafal Czernia SCJ hälsade på oss på väg till sakristian. En församlingsmedlem hade bett om sjukas smörjelse, visade det sig. Hon satte sig på andra sidan mittgången och jag passade på att berätta för pater Rafal att jag väntar på att bli starropererad. Kan jag få sjukas smörjelse (igen) jag också? Jodå, så klart, försäkrade han, och strax inleddes bönerna i samband med sjukas smörjelse utanför mässan. Efter det sakramentet följde eukaristi utanför mässan också, det kändes som att nåden bara flödade över mig. Jag hade ju tänkt på sjukas smörjelse av och till sedan i fredags, då kirurgen sa att det ska bli operation (bara försäkringsbolaget ger klartecken), men hur det nu var kom jag mig inte för att kontakta kyrkoherden på förhand inför mässan i S:ta Katarina i lördags. Men det gjorde ju ingenting - den Helige Ande planerar bättre än jag någonsin kunde göra själv! Det här var redan fjärde gången jag har fått sjukas smörjelse och andra gången bara i år. Dessförinnan fick jag sjukas smörjelse år 2017, då jag redan hade fått alfa-galsyndrom, men trodde att jag led av gallstensanfall. Första gången var inför den undersökning som skulle komma att ge mig en nervskada i benet som jag fortfarande dras med.
Jag har promenerat i närheten S:ta Katarina kyrka ett antal gånger sedan det senast var mässa här, men att vara på väg ditåt och veta att det blir mässa när jag kommer fram är en stor glädje. Mässan firades av vår kyrkoherde Rafal Czernia SCJ. Jag läste dagens läsningar på svenska – vi brukar ju ha ena läsningen på svenska och andra på finska, men pater Rafal tyckte att det var bättre med två läsningar och responsoriepsalmen på svenska med tanke på att resten av mässan, inklusive evangeliet, skulle gå på finska. Vi avslutade dessutom mässan med Ave Maria på latin.
Mera latin i S:ta Katarina blir det 25 november. Då firar vi heliga Katarina av Alexandrias minnesdag och därmed kyrkans patronatsfest med tridentinsk mässa kl. 19. Sångare kommer från Schola Gregoriana Aboensis i Åbo och scholan i S:t Henriks katedralförsamling i Helsingfors. |
I min Faders husI min Faders hus är en katolsk och ekumenisk bildblogg om och med kyrkor, gudstjänstliv och tro - i Finland och på andra håll i världen.
Sara TorvaldsJag är en av volontärerna i Ithaka-gruppen som driver sajten Katolinen.net och jag bildbloggar här från de kyrkor jag besöker och gudstjänster jag deltar i. Alla bilderna är mina, om inte annat uppges. På FB-sidan I min Faders hus lägger jag upp bilder och böner. KategorierArkiv
October 2021
Sökord
All
|