fides.katolinen.fi/laupias-samarialainen/Söndagen den 14 juli är dagen då England blev världsmästare i cricket. Finalmatchen möt Nya Zeeland började på eftermiddagen finsk tid och vinnaren stod klar först efter en super over och en hel del tur för England cirka halv tio på kvällen. Det betyder att jag såg en del av matchen hemma, en del på vägen till tåget, en del på tåget, en del i spårvagnen på väg till kyrkan - och så var det dags att lägga cricketen åt sidan och ta paus för kvällsmässan i S:t Henrik. Mässan firades på finska och latin av fader Tuomas Nyyssölä. Viktor Airava läste dagens läsningar och assisterade vid nattvarden.
I sin predikan talade fader Tuomas om synd och nåd. Med avstamp i liknelsen om den barmhärtiga samariten (eller samariern, som vi nu säger) framhöll han vikten av att säga nej till allvarliga synder och förbli i ett tillstånd av nåd. Det var uppfriskande att höra en sådan konkret predikan. Och på något sätt glädjande med tanke på kön till biktstolen jag hade sett före mässan.
Efter mässan tog hann jag äta mig en bit mat på den enda krogen i Helsingfors jag med säkerhet visste att visade cricket-VM. När jag steg ut ur kyrkan såg det dystert ut för England, så några andra cricketfans på krogen konstaterade att jag hade tagit paus från matchen i ett kritiskt läge - England hade ju förlorat tre viktiga wickets under mässan - men sedan spekulerade den ena av dem att England kanske hade misslyckats totalt utan mina förböner. Det tror jag ju inte, i synnerhet som Nya Zeeland var min andrahandsfavorit, men det var en osannolik match som båda lagen verkligen hade förtjänat att vinna.
I sin predikan talade fader Tuomas om synd och nåd. Med avstamp i liknelsen om den barmhärtiga samariten (eller samariern, som vi nu säger) framhöll han vikten av att säga nej till allvarliga synder och förbli i ett tillstånd av nåd. Det var uppfriskande att höra en sådan konkret predikan. Och på något sätt glädjande med tanke på kön till biktstolen jag hade sett före mässan.
Efter mässan tog hann jag äta mig en bit mat på den enda krogen i Helsingfors jag med säkerhet visste att visade cricket-VM. När jag steg ut ur kyrkan såg det dystert ut för England, så några andra cricketfans på krogen konstaterade att jag hade tagit paus från matchen i ett kritiskt läge - England hade ju förlorat tre viktiga wickets under mässan - men sedan spekulerade den ena av dem att England kanske hade misslyckats totalt utan mina förböner. Det tror jag ju inte, i synnerhet som Nya Zeeland var min andrahandsfavorit, men det var en osannolik match som båda lagen verkligen hade förtjänat att vinna.
RSS Feed
