I min Faders hus

Sankt Alfons i mina tankar

5/5/2020

Häromdagen vaknade jag tidigt, men hade förstånd att be om nåden att få sova ostört, så jag vaknade på nytt först efter kl. 9 - med orden "St Alphonsus Liguori" i huvudet. S:t Alfons? Inga klockor ringde, utom att jag visste att det fanns ett helgon som hette så. Jag googlade honom på telefonen och fick veta att han var kyrkolärare. Inget light-helgon, med andra ord, utan någon som har något att komma med.

En snabbtitt på en biografi: Jaha, helige Alfonso dei Liguori var ett italienskt helgon som levde största delen av sitt liv på 1700-talet. Han var präst och biskop och grundare av Redemptoristorden. Lite klokare blev jag alltså, men jag var fortfarande undrande. Jag insåg ändå att jag hade sett namnet i skrift nyligen, men hade ingen förnimmelse av att han mer än nämndes. Det kändes vagt som att jag visste att jag borde veta mer, men jag hade ingen aning ändå. Så jag googlade vidare och hittade det här citatet hos församlingen St Alphonsus Liguori i amerikanska Illinois:

"Vår Frälsare säger: Om du inte har mottagit de nådegåvor som du efterlängtar ska du inte klaga till mig, utan inse att felet ligger i dig själv, eftersom du inte bett mig om dem."

"Our Savior says, if you have not received the graces that you desire, do not complain to me, but blame yourself, because you have neglected to seek them from me."

-St Alphonsus Liguori

Den satt.

Följande citat träffade också mitt i prick:

"Inse att du kan få ut mer av en halv timme av bön framför det Allraheligaste Sakramentet än av allt annat du gör under dagen."

Så som jag har längtat efter att kunna be inför tabernaklet igen kan jag ju inte annat än hålla med den gode S:t Alfons på den punkten.

Webbmässa från katedralen i Derry

3/5/2020

Jag kollade mass-online.org när jag hade stigit upp och valde 9-mässan i St Eugene's Cathedral, Derry, i Nordirland. Nio för mig är förstås kl. 7 lokal tid och jag glädjer mig som alltid åt församlingar som erbjuder sina medlemmar - och i dag alla som är online - många mässalternativ under dagen. Lite förvånad blev jag över att ingen predikan alls erbjöds tittarna, trots att det är söndag, men i stället hade man i katedralen i Derry gått in för en längre form av den andliga kommunionen, vilket kändes bra i nuläget. I meddelandena i slutet av mässan framgick att St Eugene's är helt stängd, men man kan ta kontakt med församlingen för att t.ex. tända ett votivljus i kyrkan, så tänder prästerna det åt en.

Före mässan hann jag bekanta mig med församlingens webbplats och där fanns också veckans informationsblad, som innehöll den här uppmaningen: "I den här tiden är det väldigt viktigt att vi ber till Gud och ber om beskydd. Individer och familjer kanske också kan förbinda sig att be rosenkransen varje dag för lindring i krisen."

Maj brukar i katolska kyrkan kallas för Jungfru Marias månad, så att bekämpa coronaviruset med rosenkransen känns helt rätt, liksom också det att vi bekämpar epidemin med andliga medel, eftersom den har så många andliga följder: när människor är rädda, ensamma, plågade, oroliga och ångestfyllda finns hjälpen hos Herren.

S:t Patrick, be för oss! S:t Eugene - eller S:t Eoghan, för att använda en mer irländsk stavning - be för oss! S:t Henrik, be för oss! Herre, hör vår bön!

PS. Kardinal Anders Arborelius funderingar kring fjärde påsksöndagen hittar du här.

Samtliga bilder i inlägget är skärmdumpar från www.steugenescathedral.com.

Kampen den går vidare

28/4/2020

Av mitt FB-flöde att döma har många livligare drömmar under coronan, fast jag själv fortsätter jag som förut och sällan minns någonting av det jag har drömt. Dessutom behöver ju fler drömrapporter i mitt flöde inte betyda att folk faktiskt har livligare drömmar, utan att bara några människor har mer tid att tillbringa framför en skärm och därför skriver mer om sina drömmar än de gjorde förr. Och som vad som helst kan drömrapporterandet sedan bli en grej som sprider sig.

Jag läste någonstans att livliga drömmar och fler mardrömmar kan vara kopplat till oro och ängslan. Det låter rätt logiskt att människor oroar sig mer i den rådande situationen och att det också kommer till uttryck när de sover.

Det jag märker är att coronans ändrade livsmönster - och då har ju mitt mönster ändrats väldigt lite på vardagar - ger lite mer utrymme för funderingar. Eller kanske snarare så att jag försöker vara lite mer organiserad i både vardag och funderande. Och det jag har märkt är att jag återkommer till C.S. Lewis och hans The Screwtape Letters ganska ofta.

Tacksamhet

24/4/2020

Jag talade med J idag. Han är en av de finlandssvenska katoliker som jag har varit sponsor för när de har blivit upptagna i kyrkan. Vi har talats vid mer i telefon nu i coronatider än vi har gjort tidigare - man får ta sitt kyrkkaffe på andra sätt än i församlingssalen efter mässan i dessa dagar.

Idag ville J tala om tacksamhet.

Han påpekade hur viktigt det är att vi inte glömmer hur det är nu "när det är över", att vi inte glömmer att vara tacksamma över allt det vi inte har nu sen när vi har det igen. Men vi måste också, framhöll han, vara tacksamma över allt det vi faktiskt har nu.

Och det har han så rätt i. Vi har kyrkor, även om vi inte kan fira offentliga mässor i dem just nu. Vi har präster, även om vi inte kan träffa dem på samma sätt som förr. Vi har religionsfrihet och vi har tillgång till webbmässor. J bor i Helsingfors och rent av kan be i S:t Henrik då och då.

Det passar ju bra att dagens koronatips (#koronavinkki) på Katolinen.net's FB-sida är en bön för våra präster.

Vi har faktiskt mycket att vara tacksamma över. Kyrkan, sakramenten, våra präster och biskopar och de heligas gemenskap - och det är bara början.

Men idag vill jag framför allt vara tacksam för våra präster. För alla präster, nära och fjärran. För alla dem som har valt att tjäna Gud med hela sitt liv.

Tack, gode Gud för prästerskapet. Tack för alla präster och biskopar. Ge dem styrka och mod att följa din väg. Och hjälp oss att hjälpa dem, så att deras börda inte blir för tung, utan vi tillsammans kan hjälpas åt att göra din vilja.

Tack för bön och förbön.

Bön med påven

27/3/2020

Idag klockan 19 finsk tid samlades den katolska världen - igen - för att be för ett slut på coronavirusepidemin tillsammans med vår påve Franciskus och för att motta hans Urbi et Orbi-välsignelse. Det kändes på något sätt passande att det ösregnade i Rom och på den ödsligt tomma Petersplatsen.

Här finns påvens text i sin helhet på engelska. Anmärkningsvärt är att vi i samband med förbönerna bad Gud att beskydda oss mot falska nyheter, inte bara sjukdom och annat traditionellt. Det kan minsann behövas i dessa tider. I samband med den eukaristiska välsignelsen efter tillbedjan fanns också möjlighet till fullständig avlat, tack för det! Det är en tröst när nyheterna annars är så dystra. Även Stockholms stift har nu tillsvidare förbjudit offentliga mässor från och med söndag 29.3 på grund av pandemin.

Idag var det meningen att jag skulle flyga till Kastrup för att hälsa på släkten i Skåne, besöka dominikansystrarna i Rögle och gå på Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Och naturligtvis gå i mässan varje dag. Så blev det inte, i stället gäller det att hitta en ny växel i bönelivet utan direkt tillgång till sakramenten. Och komma ihåg att tacka Gud för allt det goda jag faktiskt har omkring mig och i mitt liv.

Herre, förbarma dig!

Samtliga bilder i det här blogginlägget är skärmdumpar från Vatikanens YouTube-kanal.

Å, vad jag saknar mässan!

26/3/2020

Det är inte ens två veckor sedan jag senast fick gå i mässan. Webbmässor erbjuds varje dag, både här hemma - i min egen församling (S:ta Maria), i katedralförsamlingen (S:t Henrik) och i Tammerfors (Heliga korsets församling) - och utomlands (t.ex. här kan man dagligen kl. 8 finsk tid följa påvens morgonmässa och på Mass-online.org finns en allt längre lista av dagliga webbmässor på bl.a. engelska).

Morgonmässan i S:ta Maria firades idag av pater Rafal Czernia SCJ, men utan mikrofon vid det gamla högaltaret. I Santa Marta i Vatikanen var mikrofonerna påknäppta och kamerorna fler än en. Den mässan kan man se på nytt här. Påve Franciskus talade bl.a. om avgudar och till och med min italienska räckte till för att förstå att vi ska se till våra hjärtan för att utreda vad det är vi avgudar (jag såg mässan utan engelsk tolkning eftersom det var en mässa jag var ute efter, inte påvens predikan; för den som är mer intresserad av vad den Helige Fadern sa idag finns här en engelsk sammanfattning av dagens predikan).

Intellektuellt förstår jag hur bra som helst att det nu gäller att hålla sig hemma, platta till kurvan och se till att så många som möjligt har bästa möjliga chans att överleva coronavirusets framfart. Men mitt hjärta skriker efter att få gå i mässan.

För att trösta mig i min längtan återkommer jag gång på gång till det syster Anne Bente Hadland OP, priorinna vid Sta. Katarinahjemmet i Oslo skrev för cirka tio dagar sedan, efter att hennes kloster hade placerats i karantän på grund av misstanke om smitta hos en av studenterna på studenthemmet som systrarna driver. "Vi är ifrån varandra, men ändå tillsammans, förenade i Kristus. Ingen karantän, ingen avsaknad av kyrkbesök kan ändra på det."

Förenade i Kristus. Förenade i Kristus. Det är mitt mantra just nu.

Och så den andliga kommunionen,* förstås. Eller åndelig kommunion, som det heter på norska. Utan andlig kommunion vet jag inte vad jag skulle ta mig till.

Men på syster Anne Bentes blogg hittade jag också ett visdomsord som passar i den här tiden:

"Problem med att konstruera indikatorer för det goda"

14/2/2020

Den 14 februari är min morfars födelsedag. Han skulle ha fyllt 109 år idag. Jag var elva år när han dog, men jag minns honom med värme och vi talar ofta om honom i familjen. Det gjorde vi till exempel när jag hälsade på min kusin i Paris i januari. Men häromdagen fick jag en mer konkret och överraskande hälsning - på sätt och vis från morfar själv - i form av en e-post med länkar till några texter han skrev vid University of Chicago på 1950-talet.

Min morfar var professor i statistik vid Helsingfors universitet. I hyllan har jag en tjock lunta med The Collected Scientific Papers of Leo Törnqvist och jag minns fortfarande hur viktigt det var för min morfar när den boken gavs ut. Jag minns högen med tjocka böcker på bordet hos mormor och morfar. Och att vi alla fick ett eget exemplar, även jag som var yngst bland barnbarnen.

Jag har tagit väl hand om den boken. Jag har till exempel inte slitit på den genom att läsa den i sängen. Eller någon annanstans heller, för den delen. Inte en enda av de vetenskapliga artiklarna har jag plöjt igenom. Men jag har bläddrat i den ibland, förundrad över kunskap som jag inte har. Jag vet precis var den står i hyllan och jag är stolt över den för att morfar själv var stolt.

Därför blev jag glad när jag fick höra att en nu levande statistiker hade hittat ett antal texter som inte alls ingår i den boken. Och ännu gladare blev jag när jag såg rubrikerna på morfars funderingar från det där året i Chicago då min mamma var fem år gammal och min mormor lärde sig engelska genom att läsa Agatha Christie. (Dem har jag också i bokhyllan, mormors deckare tryckta på uselt 50-talspapper, och dem har jag läst, varenda en.)

Ett besök vid Notre-Dame

5/2/2020

När jag besökte Paris häromveckan var det inte i första hand för att sörja banden i Notre-Dame, men självklart ingick ett besök på programmet. Jag visste ju att man inte kommer in i kyrkan, eftersom reparationsarbetet kommer att ta många år, men jag ville ändå göra ett besök på Île de la Cité och med egna ögon se hur det stod till med en älskad kyrka där jag var på kvällsmässa för mindre än två år sedan.

Det visade sig att det verkligen var värt ett besök, för längs med staketet som har rests runt katedralen för att avskärma byggarbetsplatsen och hade man skapat en utställning om branden och det arbete som nu pågår i Notre-Dame. Utställningen gick längs hela Rue du Cloître-Notre-Dame intill katedralen och var uppbyggd så att man kunde se den som en sammanhängande helhet oberoende av om man gick från nordväst eller sydost. Utställningstexterna fanns genomgående både på franska och engelska. (För den som vill veta mer om branden utan att resa till Paris och besöka utställnignen rekommenderar jag f.ö. den här artikeln i New York Times.)

Efter att ha bekantat mig med utställningen gick jag över Pont de l'Archevêché och tog ett antal bilder därifrån också. Från andra sidan Seine syns ju kyrkan alltid bättre, eftersom man inte är så tätt inpå den.

Det som förstördes i branden har gått förlorat men det är glädjande att tänka på att dendrologer och andra forskare nu undersöker de bjälkar som rasade ner under branden för att lära sig mer om både byggande och klimat på 1200-talet.

Jesu dop firades i Karis

11/1/2020

Pater Jigger Ganados SCJ firade januarimässan i S:ta Katarina i Karis. Den här söndagen markerar katolska kyrkan Jesu dop. Mässan firades på engelska från början till slut den här gången eftersom pater Jigger inte kan svenska eller finska. På kyrkkaffet på KW efteråt fortsatte vi med svenska (eftersom vi finlandssvenskar var i majoritet) och engelska (för att pater Jigger skulle kunna delta i samtalet).

Ekumenisk trettondag i Karis

7/1/2020

Igår tog jag inte tåget till Helsingfors, utan gick ekumeniskt i den lutherska högmässan i S:ta Katarina. Yvonne Terlinden var liturg och det var mycket musik i mässan tack vare medverkan av kören Katarina Singers, under ledning av kantor Åsa Westerlund. Kören sjöng satser ur Benjamin Brittens A Ceremony of Carols med härliga texter, ibland på latin och ibland på gammal engelska. Vid nattvardsgången assisterades Yvonne av sin man Klaus som nuförtiden är omsorgspräst i Borgå stift men som tidigare var kaplan i den svenskspråkiga lutherska församlingen här i Karis.