För ett drygt kvartssekel sen - när jag hade hört Gud kalla mig till kyrkan men inte hade hittat ända fram än - tystnade jag också på ett par ställen i trosbekännelsen. Kroppens uppståndelse var ingen smärtpunkt för mig då (men det ska jag återkomma till strax), utan i stället var det ordet "katolsk" i en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka. I den lutherska översättningen talar man ju om "allmännelig" kyrka i stället. Det visste jag inte om jag trodde på heller, så det hjälpte inte. Men jag visste att jag ville höra till en kyrka för att kunna bli döpt (vilket jag ju blev till slut). Det tog ändå sin tid innan jag fick någon rätsida på min kyrkosyn.
"Jag kan läsa med i trosbekännelsen men tystnar när vi kommer till kroppens uppståndelse," skrev Merete Mazzarella häromdagen på Facebook. Det väcker många olika känslor i mig. Å ena sidan uppskattar jag att Merete inte vill hålla med om sådant hon inte tror på, å andra sidan gör det mig sorgsen att hon inte kan sluta sig till den tro kristenheten har bekänt i tvåtusen år. Och samtidigt känner jag igen mig någonstans i hennes tystnad. För ett drygt kvartssekel sen - när jag hade hört Gud kalla mig till kyrkan men inte hade hittat ända fram än - tystnade jag också på ett par ställen i trosbekännelsen. Kroppens uppståndelse var ingen smärtpunkt för mig då (men det ska jag återkomma till strax), utan i stället var det ordet "katolsk" i en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka. I den lutherska översättningen talar man ju om "allmännelig" kyrka i stället. Det visste jag inte om jag trodde på heller, så det hjälpte inte. Men jag visste att jag ville höra till en kyrka för att kunna bli döpt (vilket jag ju blev till slut). Det tog ändå sin tid innan jag fick någon rätsida på min kyrkosyn. När vi läste den apostoliska trosbekännelsen tystnade jag nämligen vid följande rad också: de heligas gemenskap. Det tog länge innan jag kunde ta till mig den delen av kyrkan. Inte bara förstod jag inte poängen med helgon, det kändes förmätet att räkna in mig själv i den gemenskapen. Men i efterhand är det lätt att förstå att en uppväxt som inte räknar med det andliga gör att man är trög i vissa saker, som att se att det är Kristi helighet som förenar oss, inte vår egen förmenta helighet. Vi är visserligen alla kallade till helighet, till att bli helgon, men det handlar ju precis om att ta del av hans helighet, göra oss till verktyg för hans vilja - inte om att på något självgott sätt upphöja oss själva till honom.
0 Comments
Att det var en bekant diakon och präst, fader Pär Silén (t.v.) och fader Heikki Huttunen, som förmedlade evangelierna till mig skadade verkligen inte. Fader Heikkis konstaterade på slutet att det enligt den kristna tron är mitt i lidandet, i den lägsta punkten som Gud uppenbarar sig. Det är i lidandet och ensamheten som Gud som har blivit människa uppenbarar sig för oss. Det ska vi tänka på och sedan gå vidare och fira Herrens uppståndelse, sade fader Heikki. Och det värmde speciellt mycket just nu - det är en påminnelse jag behöver få om och om igen, verkar det som. Samma gudstjänst förrättades för övrigt på finska i Uspenskijkatedralen redan på skärtorsdagskvällen. Ära vare dig, Herre! Med ljud från S:t Henrikskatedralen tack vare Yle och bild från katedralens YouTubekanal (varvat med bilder från S:ta Maria och Heliga korsets församling) firade jag idag skärtorsdagsmässa vid datorskärmen. Mässan i S:t Henrik firades av kyrkoherde Jean Claude Kabeza tillsammans med fader Joseph Dang. I S:ta Maria leddes prästerna av kyrkoherde Rafal Czernia SCJ och i Tammerfors var det kyrkoherden där, fader Nguyen Toan Tri som firade mässan i åminnelse av nattvardens instiftande. Samtliga mässor firades på finska. På svenska firar Anders kardinal Arborelius OCD skärtorsdagens kvällsmässa i S:t Eriks domkyrka i Stockholm här (och texterna finns här). Påvens skärtorsdagsmässa visas bl.a. på vaticannews.va.
Jag sörjer förstås oändligt över att jag inte kan fira åminnelsen av nattvardens instiftande så som jag önskar och brukar, med eukaristi. Men jag tänker på vad pater Thomas Idergard SJ skrev i sin predikan på FB tidigagare idag: "Ikväll firar vi hur Herren Jesus, vid sin sista nattvard, instiftar två av Kyrkans sju sakrament, dvs synliga materiella tecken genom vilken Guds nåd ges till oss, i vår materia: Eukaristins sakrament, dvs den ständiga närvaron av hans eget offer på korset för vår försoning med Gud och vårt eviga liv, och de apostoliska ämbetsvigningens, dvs prästämbetets, sakrament." Och i det sammanhanget är ju inte min fysiska närvaro avgörande. Det som är avgörande är vad vi firar, att de sakramenten instiftades - med fysisk närvaro, trots diverse memes om distansmöte den där historiska kvällen - så att kyrkan kan leva vidare av Kristi kropp och blod. Som kardinal Arborelis sade nyss: "Den måltid som Kristus instiftade kvällen före sitt lidande är en gåva som förenar kyrkan i kärlek." Och den kärleken får jag fortfarande vila i, utan att det sker på distans. 🙏😭😷😭🙏"
Idag tog jag en morgonpromenad i stället för en eftermiddagspromenad. Och jag gick åt helt motsatt håll än vanligt, eftersom jag ville ta en titt på ett hus som jag har gått förbi hur många gånger som helst. Det är ett hus som har fått en annan betydelse för mig nu när jag vet att det är det hus som Viktor och Ida Österlund - Lilla Elsas föräldrar - lät bygga år 1908, samma år som deras äldre dotter dog.
Igår skrev jag om Lilla Elsas kors. Idag vet jag lite mer om Lilla Elsa, eftersom ett upprop i en lokal FB-grupp snabbt resulterade i hennes dödsannons i Vestra Nyland (som Västis skrevs på den tiden). Jag är inte den enda som har undrat vem Elsa var.
Eftersom korset står precis till höger om ingången till kyrkan har jag sett det många gånger och utan större reflektion beundrat själva korset. Det har liksom vagt påmint mig om en avlägsen släktings kors på gamla begravningsplatsen i Ekenäs, så ibland har jag ägnat honom en tanke när jag har sett korset. Men så häromdagen tog jag ett steg närmare korset för att se vem det var som hade fått sin sista viloplats på ett så idealiskt ställe.
Psalmsöndag utan procession i eller kring kyrkan. Utan mässa, annat än på distans. Ja, nog är det en tung fastevandning vi går i år. Fader Marco Pasinato konstaterade i sin predikan i S:t Henrikskatedralen idag att den här tiden är en tid av lidande för många. Men inte heller den vandringen går vi utan Herren, så det ska nog gå. Dagens läsningar finns här på svenska och här på finska. Dagens #koronvinkki-coronatips på Katolinen.net-sajtens FB-sida är att fira palmsöndag hemma. Ja, det får vi göra. Och kanske rent av vara tacksamma över det. Över att vi även i år får säga: "Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!" Vi får säga det i mindre grupper i år, men vi får göra det. Vi får gå upp till Jerusalem även i år. Och även i år slutar den vandringen i påskdagens glädje, inte i långfredagens sorg. Vi går från Hosianna till Gloria in excelsis Deo! Bilderna är skärmdumpar från S:t Henrikskatedralens YouTube-sändning av psalmsöndagens högmässa, som firades av stiftsadministrator Marco Pasinato tillsammans med kyrkherde Jean Claude Kabeza.
|
I min Faders husI min Faders hus är en katolsk och ekumenisk bildblogg om och med kyrkor, gudstjänstliv och tro - i Finland och på andra håll i världen.
Sara TorvaldsJag är en av volontärerna i Ithaka-gruppen som driver sajten Katolinen.net och jag bildbloggar här från de kyrkor jag besöker och gudstjänster jag deltar i. Alla bilderna är mina, om inte annat uppges. På FB-sidan I min Faders hus lägger jag upp bilder och böner. KategorierArkiv
October 2021
Sökord
All
|