"Jag kan förstå vad det betyder att strukturera sina övertygelser och sitt liv via rituella beteenden och försöker i viss mån göra det själv," skrev M till mig på Facebook. "Däremot kan jag bara på ett helt ytligt sätt begripa vad det betyder att lägga sitt liv i Guds händer eftersom tanken är mig så främmande."
Min första spontana tanke var att svaret var främmande för mig. Men när jag spjälkar upp kommentaren i bitar så är jag förstås helt med på att mässan också handlar om att "strukturera sina övertygelser" och att det är "rituella beteenden". Det är säkert något ditåt det blir när man rent formellt försöker beskriva gudstjänstlivet utifrån.
Dessutom tror jag att vi människor mår bra av vissa upprepningar just för att de är upprepningar. Klart att det ger trygghet att mässan är likadan vare sig jag går i kyrkan här hemma i Finland eller jag gör det i Tokyo, Mombasa eller San José (för att nämna tre av de mest avlägsna ställen jag gått i mässan i). Men det säger i sig ingenting om vad den katolska mässan är, annat än att den inte är improviserad, utan följer ett enhetligt mönster världen över.
Lite överraskande är jag inte lika överens med M när det gäller det där med att "lägga sitt liv i Guds händer". För även i mina öron låter det främmande. Det låter ansvarslöst, på något sätt. Som att jag lämnar allt åt Gud. För jag hör mer till den grupp som säger "Hjälp dig själv, så hjälper dig Gud".