"Jag kan förstå vad det betyder att strukturera sina övertygelser och sitt liv via rituella beteenden och försöker i viss mån göra det själv," skrev M till mig på Facebook. "Däremot kan jag bara på ett helt ytligt sätt begripa vad det betyder att lägga sitt liv i Guds händer eftersom tanken är mig så främmande."
Min första spontana tanke var att svaret var främmande för mig. Men när jag spjälkar upp kommentaren i bitar så är jag förstås helt med på att mässan också handlar om att "strukturera sina övertygelser" och att det är "rituella beteenden". Det är säkert något ditåt det blir när man rent formellt försöker beskriva gudstjänstlivet utifrån.
Dessutom tror jag att vi människor mår bra av vissa upprepningar just för att de är upprepningar. Klart att det ger trygghet att mässan är likadan vare sig jag går i kyrkan här hemma i Finland eller jag gör det i Tokyo, Mombasa eller San José (för att nämna tre av de mest avlägsna ställen jag gått i mässan i). Men det säger i sig ingenting om vad den katolska mässan är, annat än att den inte är improviserad, utan följer ett enhetligt mönster världen över.
Lite överraskande är jag inte lika överens med M när det gäller det där med att "lägga sitt liv i Guds händer". För även i mina öron låter det främmande. Det låter ansvarslöst, på något sätt. Som att jag lämnar allt åt Gud. För jag hör mer till den grupp som säger "Hjälp dig själv, så hjälper dig Gud".
Jag håller som bäst på och läser (okej, lyssnar till) historikern Alec Ryries bok Unbelievers - An Emotional History of Doubt* som utkom i höstas. Den handlar om ateismens framväxt i västvärlden och i synnerhet i de protestantiska delarna av Europa (med fokus på England, eftersom Ryrie är britt och det finns mycket skriftligt material därifrån, antagligen delvis tack vare att enhetskulturen där aldrig blev lika konsekvent genomförd som hos oss).
Den boken lyfter (bland annat) fram deprimerande många sätt som man kan torva till det för sig i fråga om tro. Ångest när man befarar att just man inte hör till "de utvalda". Argumentation som kanske besegrar motståndaren men samtidigt sågar av grenen man själv sitter på. Psykisk ohälsa som får religiösa förtecken. Religion som maktmedel. Tvångsemigration när man har bytt tro. Rotlöshet efter att man själv eller en tidigare generation har bytt tro. Ensamhet när tvivel inte är tillåtet och man inte kan tala med någon om hur man tänker. Mer ensamhet och splittring när bibelforskares tolkningar går emot varandra. Och så tomheten som blir kvar när man har slängt ut barnet med badvattnet. (Intressant är också att Ryrie problematiserar bönen "Jag tror. Hjälp min otro!" (Mark 9:24), men det får jag kanske återkomma till en annan gång.) |
Jag blir irriterad när det sker ett massmord i USA och allt de drabbade får är böner. Jag är den sista att vifta bort bönens makt, men att inte också göra något konkret för att minska antalet handeldvapen i samhället är i mina ögon ansvarslöst.
Kristendomen borde inte präglas av vare sig fatalism (ödestro) eller fideism (en övertygelse om att tro och förnuft står i konflikt med varandra), utan frihet med ansvar. Frihet att tro, men utan att man avsäger sig sitt ansvar för sig själv och sina handlingar - eller för sina medmänniskor och hur man påverkar dem (jfr 1 Kor 8:9-13).