När jag var liten trodde jag att alla hade en moster och en morbror och en faster och en farbror. För det hade jag. Mormor och morfar och farmor och farfar levde också alla fyra, och jag har varma minnen av dem allihop. Kompisar vars farfar eller morfar hade stupat i kriget eller vars föräldrar inte hade syskon - eller inte syskon av båda könen - tyckte jag var förbryllande. Det fanns ju ett ord för morbror, då måste man ju ha en sån, resonerade jag uppenbarligen på något plan. |
I takt med att Nisses egen fysik blev svagare riktade han mer av sin mentala skärpa på ett syskonbarn som hälsade på. Hans sedvanliga disträa välvilja - som påminde mig så mycket om morfar - utbyttes i en mer koncentrerad välvilja. Det kändes överraskande att plötsligt befinna sig i fokus när man var van att hålla till i utkanten. Men välviljan och det varma hjärtat var det samma.
Nu när han är borta från denna världen sörjer jag att jag inte får uppleva den välviljan mer. Och jag tänker att förlusten är så mycket större för hans änka och för hans barn och barnbarn. Men samtidigt tänker jag att mina kusiner har fått en stor välsignelse i att de har fått växa upp i den atmosfären av intellektuell skärpa i kombination med välvilja. Kanske något av mormors arv lever vidare i det också. Hennes mantra var Tänk att jag fick så lyckade barn! - och sedan Tänk att jag fick så lyckade barnbarn! Det har gett en trygghet att ta sig an världen, vare sig det sker på partikelnivå eller bland människor.
Tänk att jag hade en så lyckad morbror! Vila i frid, kära morbror Nisse!