Båda församlingarna i Helsingfors, S:ta Maria och S:t Henrik, har infört webbanmälningar till mässan och stiftet har fått nya anvisningar för mässgång i coronatider. Världen har förändrats, men sakramenten består.
Efter en dryg månad utan mässa var det dags igen lördagen den 23 maj. Pater Rafal Czernia SCJ kom till Karis och firade mässa i S:ta Katarina. Och å, vad jag är tacksam - i synnerhet som jag fick bikta mig före mässan. Deo gratias! Båda församlingarna i Helsingfors, S:ta Maria och S:t Henrik, har infört webbanmälningar till mässan och stiftet har fått nya anvisningar för mässgång i coronatider. Världen har förändrats, men sakramenten består.
0 Comments
Idag hade jag tagit lärdom av förra veckans miss, så väckarklockan väckte mig i tid för högmässan i min egen församling. Idag var det nämligen en speciellt festlig mässa för att markera att pater Stanislaw Szymajda SCJ fyllde 70 år den 9 maj. För att fira pater Stan kom pater Peter Gebara SCJ, kyrkoherde i S:ta Birgitta i Åbo, till S:ta Maria för att delta i mässfirandet och predika. Den tredje prästen som var med och firade mässan tillsammans med pater Stan var pater Zenon Strykowski SCJ, tidigare kyrkoherde i Heliga Korsets församling i Tammerfors. (Pater Stan var f.ö. själv i många år kyrkoherde i Heliga Ursulas församling i Kouvola.) Själva mässan gick på finska, men trosbekännelsen sjöngs på latin och kollektpsalmen på engelska. Även Fader vår sjöngs på latin, vilket alltid gör mig glad. I anmälningarna i slutet av mässan informerade pater Zenon om församlingens nya system med eventbritebokning till mässorna för att hålla persongränsen på max 10 personer (och från och med första juni 50 personer). Därefter framförde pater Peter sitt tack och sina gratulationer till pater Stan, som är den av våra polska präster som har varit längst i Finland - över hälften av sina 70 år har han bott och verkat här. Pater Peter konstaterade att pater Stan var som en far för honom när han själv i tiden kom till Finland. Pater Stan tackade för de vänliga orden och avslutade mässan med Guds välsignelse. Samtliga bilder är skärmdumpar från S:ta Maria församlings YouTube-sändning av mässan.
Av mitt FB-flöde att döma har många livligare drömmar under coronan, fast jag själv fortsätter jag som förut och sällan minns någonting av det jag har drömt. Dessutom behöver ju fler drömrapporter i mitt flöde inte betyda att folk faktiskt har livligare drömmar, utan att bara några människor har mer tid att tillbringa framför en skärm och därför skriver mer om sina drömmar än de gjorde förr. Och som vad som helst kan drömrapporterandet sedan bli en grej som sprider sig.
Jag läste någonstans att livliga drömmar och fler mardrömmar kan vara kopplat till oro och ängslan. Det låter rätt logiskt att människor oroar sig mer i den rådande situationen och att det också kommer till uttryck när de sover. Det jag märker är att coronans ändrade livsmönster - och då har ju mitt mönster ändrats väldigt lite på vardagar - ger lite mer utrymme för funderingar. Eller kanske snarare så att jag försöker vara lite mer organiserad i både vardag och funderande. Och det jag har märkt är att jag återkommer till C.S. Lewis och hans The Screwtape Letters ganska ofta. Kardinal Anders Arborelius konstaterar i sin betraktelse om den tredje påsksöndagen att hela vårt liv är en väg med den uppståndne Herren. Men kardinalen konstaterar också att många nu i coronatider känner en stor "längtan efter att möta den uppståndne Herren i eukaristin, eftersom det kan vara svårt att delta i mässan". Det är så sant som det är sagt. Det är konstigt att vakna på söndagarna nuförtiden. Ingen väckarklocka ringer, eftersom jag inte har något tåg att passa. Webbmässor firas ju dygnet runt, så jag kan "gå" i mässan när som helst. Idag väljer jag högmässan i min egen församling. Pater Ryszard Mis SCJ firar mässan på finska, Leo läser första och andra läsningen, Matti läser responsoriet - och till min stora glädje ber vi Fader vår på latin. Glädje blandas med sorg, som den har gjort hela tiden under den här tiden av förvisning från församlingskyrkan. Men kardinalens poäng är en annan än att det är en sorg att vi inte kan gå i mässan som förr. Han vill också påminna oss om att "vi måste öppna vårt hjärta för den Herre som så gärna vill möta oss där vi så sällan söker honom, alltså i de behövande". Han fortsätter: "Det är tyvärr min erfarenhet, ja, stora sorg, att vi kristna oftast inte har lärt oss att känna igen den uppståndne Herren i dem som mest behöver oss och där han har så mycket att ge oss." Och det kan vara en riktigt bra tanke i coronatider (och förstås alltid annars också), att minnas att vi ska se Kristus i våra medmänniskor. Eukaristin må vara oss fjärran, men någon kontakt med våra medmänniskor har vi alla - om inte fysiskt så genom bönen - och i den kontakten kan vi försöka bära varandra genom allt det svåra. Tussilago-bilden överst tog jag på gårdagens promenad här i Karis, de övriga bilderna är skärmdumpar från S:ta Marias webbsändning via YouTube.
Jag såg mer av flera påsknattsgudstjänster än någonsin förr, men jag måste medge att jag inte var riktigt lika påskglad som jag brukar.
Nåväl, allt jag kan göra är be för dem och för oss alla.
Kristus är - trots allt - sannerligen uppstånden! Med ljud från S:t Henrikskatedralen tack vare Yle och bild från katedralens YouTubekanal (varvat med bilder från S:ta Maria och Heliga korsets församling) firade jag idag skärtorsdagsmässa vid datorskärmen. Mässan i S:t Henrik firades av kyrkoherde Jean Claude Kabeza tillsammans med fader Joseph Dang. I S:ta Maria leddes prästerna av kyrkoherde Rafal Czernia SCJ och i Tammerfors var det kyrkoherden där, fader Nguyen Toan Tri som firade mässan i åminnelse av nattvardens instiftande. Samtliga mässor firades på finska. På svenska firar Anders kardinal Arborelius OCD skärtorsdagens kvällsmässa i S:t Eriks domkyrka i Stockholm här (och texterna finns här). Påvens skärtorsdagsmässa visas bl.a. på vaticannews.va.
Jag sörjer förstås oändligt över att jag inte kan fira åminnelsen av nattvardens instiftande så som jag önskar och brukar, med eukaristi. Men jag tänker på vad pater Thomas Idergard SJ skrev i sin predikan på FB tidigagare idag: "Ikväll firar vi hur Herren Jesus, vid sin sista nattvard, instiftar två av Kyrkans sju sakrament, dvs synliga materiella tecken genom vilken Guds nåd ges till oss, i vår materia: Eukaristins sakrament, dvs den ständiga närvaron av hans eget offer på korset för vår försoning med Gud och vårt eviga liv, och de apostoliska ämbetsvigningens, dvs prästämbetets, sakrament." Och i det sammanhanget är ju inte min fysiska närvaro avgörande. Det som är avgörande är vad vi firar, att de sakramenten instiftades - med fysisk närvaro, trots diverse memes om distansmöte den där historiska kvällen - så att kyrkan kan leva vidare av Kristi kropp och blod. Som kardinal Arborelis sade nyss: "Den måltid som Kristus instiftade kvällen före sitt lidande är en gåva som förenar kyrkan i kärlek." Och den kärleken får jag fortfarande vila i, utan att det sker på distans. 🙏😭😷😭🙏" Det är inte ens två veckor sedan jag senast fick gå i mässan. Webbmässor erbjuds varje dag, både här hemma - i min egen församling (S:ta Maria), i katedralförsamlingen (S:t Henrik) och i Tammerfors (Heliga korsets församling) - och utomlands (t.ex. här kan man dagligen kl. 8 finsk tid följa påvens morgonmässa och på Mass-online.org finns en allt längre lista av dagliga webbmässor på bl.a. engelska).
Morgonmässan i S:ta Maria firades idag av pater Rafal Czernia SCJ, men utan mikrofon vid det gamla högaltaret. I Santa Marta i Vatikanen var mikrofonerna påknäppta och kamerorna fler än en. Den mässan kan man se på nytt här. Påve Franciskus talade bl.a. om avgudar och till och med min italienska räckte till för att förstå att vi ska se till våra hjärtan för att utreda vad det är vi avgudar (jag såg mässan utan engelsk tolkning eftersom det var en mässa jag var ute efter, inte påvens predikan; för den som är mer intresserad av vad den Helige Fadern sa idag finns här en engelsk sammanfattning av dagens predikan). Intellektuellt förstår jag hur bra som helst att det nu gäller att hålla sig hemma, platta till kurvan och se till att så många som möjligt har bästa möjliga chans att överleva coronavirusets framfart. Men mitt hjärta skriker efter att få gå i mässan. För att trösta mig i min längtan återkommer jag gång på gång till det syster Anne Bente Hadland OP, priorinna vid Sta. Katarinahjemmet i Oslo skrev för cirka tio dagar sedan, efter att hennes kloster hade placerats i karantän på grund av misstanke om smitta hos en av studenterna på studenthemmet som systrarna driver. "Vi är ifrån varandra, men ändå tillsammans, förenade i Kristus. Ingen karantän, ingen avsaknad av kyrkbesök kan ändra på det." Förenade i Kristus. Förenade i Kristus. Det är mitt mantra just nu. Och så den andliga kommunionen,* förstås. Eller åndelig kommunion, som det heter på norska. Utan andlig kommunion vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Men på syster Anne Bentes blogg hittade jag också ett visdomsord som passar i den här tiden: På tåget på väg till mässan ser jag att någon på FB har kommenterat att man i en mässa i S:t Henrik i veckan inför nattvardsgången har meddelat att det på grund av coronavirusläget endast blir handkommunion. Helsingfors katolska stift har tidigare meddelat att kommunionen för de troende endast sker i form av Kristi kropp, så att prästen ensam dricker ur kalken med Kristi blod, och att vi bugar åt varandra i stället för att skaka hand i samband med fridshälsningen i mässan. Även i Stockholms katolska stift har man frångått kalkkommunion och handskakning i mässan på grund av coronaviruset och covid-19. I hela Italien är det mesta stängt på grund av viruset och man har också meddelat att prästerna firar mässor privat utan kyrkfolk fram till den tredje april, medan allmänheten uppmanas att följa med mässor på teve eller YouTube (påvens mässor ska sändas på den här kanalen). Kyrkorna förblir ändå öppna och man kan be framför tabernaklet och - antar jag - gå och bikta sig. Här hemma diskuterade vi åtgärderna för att förhindra spridning av viruset vid församlingsrådsmötet i tisdags. Då hade rekommendationen från stiftet inte kommit än, men kyrkoherden konstaterade att det är bäst att avstå från kalkkommunion och handskakning. Pater Rafal sa också att prästen inte rör vid kommunikanten om hostian läggs på tungan (förutsatt att den som går till nattvard i normal ordning öppnar munnen ordentligt, sträcker ut tungan tillräckligt och håller sig stilla), så man fortsätter själv att välja hur man tar emot Kristi kropp. Själv har jag under mer än ett kvartssekel som praktiserande och nattvardsgående katolik tagit emot eukaristin i handen en enda gång. Det var i en mässa i Tyskland för många år sedan och upplevde jag att jag inte gavs något alternativ. Sedan dess har jag lärt mig att bara stå och gapa så jag inte behöver röra Kristus med händer som inte är (och aldrig kommer att vara tillräckligt) rena. Jag hade tänkt gå i högmässan i S:t Henrik klockan 11, men risken för att jag skulle förväntas acceptera handkommunion gjorde att jag lade om planerna och tog en buss till S:ta Maria i stället. Där började familjemässan med pater Ryszard Mis SCJ klockan 11.30. Mässan gick på finska från början till slut och jag läste dagens läsningar. Och jag fick ta emot kommunionen på tungan - utan kontakt med pater Ryszard. PS. På onsdag markerar Roms stift en dag av bön och fasta för dem som har drabbats av covid-19.
Herre, hör vår bön! Det här hade jag ju gottat mig åt redan förra veckan: att jag skulle komma åt att gå i en vardagsmässa idag. Orsaken var ju att det var församlingsrådsmöte efter kvällsmässan, så den här vardagsmässan hade varit inprickad i kalendern länge. Att jag kunde ordna min dag så att jag hann delta i hela sakramentstillbedjan från kl. 17.15 var ett stort bonus.
Tillbedjan leddes av kyrkoherden, pater Rafal Czernia SCJ. Han assisterades av Joni som var ministrant. Till mässan fick de sällskap av pater Zenon Strykowski SCJ och Matti läste dagens första läsning. Mässan gick på finska och församlingsrådsmötet likaså. En av punkterna på mötet var att fader Zenon fick presentera sig och han berättade att biskop Paul Verschuren SCJ besökte det prästseminarium där han studerade på 90-talet och berättade om Finland, så innan prästvigningen år 1997 bad han om att få skickas till Finland. Efter två år i Irland gick den önskan i uppfyllelse och nu är han i sin tredje församling här: första var han några år i Åbo, sedan administrator i Tammerfors och sedan dryga 16 år som kyrkoherde där. Nu ser han fram emot att få vara bara kaplan. Månadens första söndag och fader Anders Hamberg kom igen från Jyväskylä för att fira den svenska mässan i S:ta Maria. Före mässan började han jag hälsa fader Zenon Strykowski SCJ välkommen till församlingen, eftersom han nu har kommit till oss som kaplan efter sin period som kyrkoherde i Heliga Korsets församling i Tammerfors.
Månadens första söndag var den här gången också första söndagen i fastan och vi började mässan med att sjunga Se, vi gå upp till Jerusalem. Jag läste dagens första läsning - om syndafallet - och Jens läste den andra läsningen. Före och efter mässan undervisade jag årets förstakommunionsbarn, men lite kyrkkaffe blev det också mellan varven. Och på tåget hann katolikerna från Karis tala om både Ulf och Birgitta Ekman (som besökte Helsingfors nyligen) och Syster Sofies (om)vägar till katolska kyrkan. Man börjar smått tycka att det skulle vara intressant att läsa en finländsk antologi om hur folk har hittat hem till Rom... |
I min Faders husI min Faders hus är en katolsk och ekumenisk bildblogg om och med kyrkor, gudstjänstliv och tro - i Finland och på andra håll i världen.
Sara TorvaldsJag är en av volontärerna i Ithaka-gruppen som driver sajten Katolinen.net och jag bildbloggar här från de kyrkor jag besöker och gudstjänster jag deltar i. Alla bilderna är mina, om inte annat uppges. På FB-sidan I min Faders hus lägger jag upp bilder och böner. KategorierArkiv
October 2021
Sökord
All
|