Mässan firades på finska och latin av fader Federico Spanó, Marko spelade orgel och sjöng, Joel var ministrant, Juho läste första läsnignen och Marina den andra - allt var som förr och ändå annorlunda. Annorlunda för att jag satt i bänken med ansiktsskydd på, annorlunda för att varannan bänkrad är avspärrad, annorlunda för att jag hade bokat plats i mässan på förhand. Och annorlunda för att jag hade förstånd att vara tacksam över så mycket som jag har tagit för givet förut. Framför allt min egen fysiska närvaro och möjligheten att motta eukaristin. Men också det fysiska i att få falla på knä inför Herrens altare, doften av rökelse och samtalen efter mässan. Allt det där som var självklart förut, men som är så värdefullt nu när vi vet hur snabbt vi kan bli utan.
Fader Federicos predikan träffade också mitt i prick: Använd mässan till att lyssna på vad Gud har att säga till just dig. Dagens evangelietext var liknelsen om sådden och fader Federico talade förstås om att vi ska leva så att vårt hjärta är mottagligt för Gud, så att vi är "den goda jorden" - men han talade också om att vi inte ska stirra oss blinda på den delen av texten, utan också tänka på själva sådden, på vad Gud vill säga till oss som individer. Inte till din nästa, utan till dig. Det räcker inte med att vi tar oss till mässan och äntligen får motta Kristus, sen ska vi föra det Ordet, det ljuset vidare också, på just det sätt vi är kallade att göra det. Och det kräver sin egen lyhördhet, även i coronatider.
»En man gick ut för att så. När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på de steniga ställena, där det inte fanns mycket jord, och det kom fort upp eftersom myllan var tunn. Men när solen steg sveddes det och vissnade bort eftersom det var utan rot. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det. Men en del föll i den goda jorden och gav skörd, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt. Hör, du som har öron.« Ur dagens evangelietext i Matteusevangeliets 13 kapitel |