I år firar jag 25 år som katolik. En av de goda sidorna med vuxendop är förstås att jag slapp bikta allt det jag hade syndat under de första dryga 20 åren av mitt liv. Jag minns också att jag en tid efter mitt dop diskuterade bikten med min katolska farmor. ”Det blir ju så att man biktar samma saker om och om igen,” minns jag att hon sa, men jag hade inte hunnit bikta mig värst många gånger i det skedet, så jag visste inte hur det skulle bli. | Andrum 6.6.2018: Sara Torvalds, Karis (kan höras i Finland fram till och med 5.7.2018) |
Saliga de ödmjuka, de ska ärva landet, heter det i Matteusevangeliet. Den helige Augustinus säger att de är ödmjuka som besegrar det onda med det goda, konstaterade Syster Tamsin. Helige Tomas av Aquino kopplar i sin tur samman saligprisningen av de ödmjuka med styrka och fromhet, med uthållighet och vördnad, och inte bara vördnad för Gud, utan också vördnad under Gud. Så i en biktspegel med det här temat kanske vi ska ställa oss frågan: Visar jag mina medmänniskor den respekt de förtjänar som Guds avbild? Försvarar jag livet som är heligt i vårt samhälle? Förkunnar jag sanningen med ömhet och respekt? Eller slåss jag för jordiska och världsliga ting? Visar jag aktning och respekt för mina föräldrar, även när de sviker mig? Följer jag mitt lands lagar? Betalar jag mina skatter? |
Att leva upp till det ideal som saligprisningarna presenterar är inte gjort i en handvändning. Men i Matteusevangeliet heter det också: ”Var fullkomliga så som er Fader i himlen är fullkomlig.” Det är faktiskt det vi ska sikta på.
Men, sade Syster Tamsin, det är viktigt att komma ihåg att avsikten med en biktspegel inte är att knäcka oss, utan att hjälpa oss se oss själva sådana vi verkligen är, varken bättre eller sämre. Bikten är befrielsens sakrament. Vi behöver inte vara helgon för att kunna utnyttja det sakramentet, utan det är just i bikten kyrkan fullföljer sitt kall som fältsjukhus för sårade.