Ljussymboliken i den katolska kyrkan
|
När vi betraktar Kyrkans liturgi, speciellt dess ceremonier, är det påfallande, att Kyrkan tar hänsyn till det faktum att den kunskap, som vi inhämtar genom sinnena, har en stor betydelse i hennes medlemmars liv. Det händer ju ofta, att vi genom sinnena kommer till ett djupare begrepp om det andliga. Det är sinnena och i synnerhet fantasien, som inverkar på människans intellektuella kunskap och riktar denna. Sankt Thomas av Akvino framställer detta klart, när han skriver: ”Våra sinnens kunskap har ett tvåfaldigt ändamål. Det ena finns såväl hos människan som hos djuret, nämligen kroppens iståndhållande; genom sin kännedom går människa och djur ur vägen för det skadliga och skaffar sig vad som är nödvändigt för kroppens underhåll. Det andra ändamålet, den andliga kunskapens förökning, finns bara hos människan, hos vilken sinnenas kunskap tjänar den intellektuella, antingen den spekulativa eller den praktiska.” (St. Thomas, Sum. Th. II II, 167, 2)
Utgående från denna sanning använder Kyrkan i liturgien också materiella saker, ljus, vatten, rökelse, salt, olja o.s.v.
Ljuset skapar alltid en sfär av glädje och fröjd. Speciellt i vår tid utnyttjar man detta psykologiska faktum: tänk t.ex. på den omsorgsfullhet som man i moderna skolor och fabriker nedlägger på belysningen för att höja både arbetsglädjen och arbetets eller undervisningens resultat.
Framför allt i kyrkorna användes ljuset inte bara av praktiska skäl, utan här har det också en symbolisk betydelse. Redan kyrkofadern Hieronymus (+ 419) vittnar om det: ”I alla österlandiska kyrkor tändes ljus, när evangeliet sjunges, inte för att driva bort mörkret, ty solen lyser ju redan, men såsom ett tecken på glädje.”
Så förstår man lätt att ljussymboliken inte endast användes inom Katolska Kyrkan. Redan Moses upsatte förordningar om användningen av ljuset i tabernaklet: ”Du skall ock göra en ljusstake av rent guld. I drivet arbete skall ljusstaken göras, med sin fotställning och sitt mittelrör; kalkarna därpå, kulor och blommor, skola vara i ett stycke med den. Och sex armar skola utgå från ljusstakens sidor, tre armar från ena sidan och tre armar från andra sidan...Och du skall till den göra sju lampor, och lamporna skall man sätta upp så, att de kastar sitt sken över platsen där framför.” (II Mos. 25, 31-32 och 37)
|
Den senare sjuarmande ljusstaken i templet måste ha varit mycket kostbar, emedan den förekommer bland de krigstroféer som avbildades på den triumfbåge, som Rom byggde för att hedra fältherren Titus, Jerusalems erövrare.
Ibland verkade ljuset så fascinerande på några hedniska folk, att själva ljuset blev ett föremål för vördnad, ja till och med för dyrkan. (Solguden Re i Egypten, Sol Invictus i der romerska riket)
I gamla testamentet skildrar profeterna Messias ofta under bilden av ljus. Så läser vi hos Jesaja: ”Det folket som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus; ja, över dem som bo i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart.” (Jes. 9, 2) Och på ett annat ställe: ”Stå upp, var ljus, ty ditt ljus kommer, och Herrens härlighet går upp över dig. Se mörker övertäcker jorden och töcken folken, men över dig uppgår Herren och hans härlighet uppenbaras över dig. Och folken skola vandra i ditt ljus och konungarna i glansen som går upp över dig.” (Jes. 60, 1-3)
Redan vid början av nya testamentets historia kallas Kristus ljus av Simeon: ”Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid, efter ditt ord, ty mina ögon hava sett din frälsning vilken du har berett till att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna, och en härlighet som skall givas åt ditt folk i Israel.” (Luc. 2, 29-33). Och hela Johannesevangeliet har skrivits efter temat: Kristus, världens ljus. ”En man uppträdde, sänd av Gud, hans namn var Johannes. Han kom såsom ett vittne, för at vittna om ljuset, på det att alla skulle komma till tro genom honom. Icke var han ljuset, men han skulle vittna om ljuset. Det sanna ljuset, det som lyser över alla människot, skulle nu komma i världen.” (Joh. 1, 6-9) Slutligen kallar Kristus sig själv för ljuset: ”Jag är världens ljus, den som följer mig, han skall förvisso icke vandra i morkret, utan skall hava livets ljus.” (Joh. 8, 12)
Kyrkan använder ljuset i sin liturgi som en symbol för Kristus, det eviga ljuset, som en symbol för tro och nåd och som ett tecken på sin fröjd och sin glädje över återlösningen. Särskilt i julhögtidens trettondagens, kyndelsmässans och påskaftonens liturgi betonas denna ljussymbolik starkt. Därför kallas dessa fester ibland Kyrkans ljusfester. På juldagen påminnas vi om att Kristus, det sanna Ljuset, kom till jorden, och därför sjunger Kyrkan den dagen: ”I dag skall ljus stråla över oss, ty oss är född Herren, och Han skall kallas underbar, Gud, fridens Furste, den tillkommande tidens Fader, och hans rike skall icke have något slut.” Och hon ber: ”O, Gud, som med det sanna ljusets glans upplyst denna högtheliga natt, vi bedja dig, giv, att vi, som på jorden lärt känna hemligheten av detta hans ljus, också i himmelen må åtnjuta hans fröjder.”
Epifania, Herrens uppenbarelsefest, Trettondagen, är äldre än julfesten och var ursprungligen den österländska julfesten. Den betraktar Kristi ankomst till jorden på ett mera abstrakt sätt och dess liturgi ser Återlösaren i hans uppenbarelse för alla folk, som representeras av de vise männen ”i glansen, som går upp över dig, Jerusalem”, medan den västerländska julfesten mera firar själva Kristi födelse.
Den tredje ljusfesten, Kyndelsmässan, hälsar Kristus åter som världens ljus med Simeons ord: ”Ett ljus till hedningarnas upplysning och till Israels folks förhärligande.”
På påsken, högtidernas högtid, intar ljussymboliken en stor plats i liturgien. Under påsknatten viges den nya elden, en symbol av den Uppståndne, dödens Besegare. ”Den eld, vilken även om den delas, likväl icke genom att meddela sig lider någon förminskning av sitt ljus” så sjunges i Påskaftonens lovsång. Påskaftonen lämpar sig också utmärkt för att meddela dopets sakrament, och under de första århundradena meddelades detta sakrament åt de nyomvända konvertiterna företrädesvis under påsknatten. Biskopen eller prästen satte ett brinnande ljus i händerna på de nydöpta i det han sade: ”Mottag detta brinnande ljus och bevara dett dop ostraffligt. Håll Guds bud, på det att du, när Herren kommer, kan möta Honom med alla hans helgon i det himmelska riket, så at du må äga det eviga livet och leva i all evighet.”
Ljuset är en given symbol för glädje och strålande härlighet. Det är för de kristna också en sinnebild för nåden, tron och det övernaturliga livet. Och vilka folk skulle bättre kunna fatta ljussymboliken än de nordiska, i vilkas länder vintern är lång och sommaren kort? Med vilken stor glädje välkomnas här inte på sommaren det nya ljuset. Efter en lång vinter längtar man efter sommarens ljus och värme. Må Kyrkans liturgi frammana i oss en sådan längtan efter det evilga ljus, som är Kristus själv.
|